Hem > Forum > Ensamhet > Dödsfall, ensam, ignorerad och övergiven

Dödsfall, ensam, ignorerad och övergiven

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Var ska man ens börja?

    För två månader gick min pappa bort. Jag satt vid hans sida nästan konstant de sista 7 timmarna. såg hur kroppen stängde ner steg för steg, tills han vid sista andetaget kippade efter luft och sen inte tog ett till andetag, hur hjärtat stannade, hur han försvann in i medvetslösheten, hur hans kropp blev blå, hur den tömdes på blod efter att han somnat in (ursäkta detaljerna…).

    Min pappa, min enda trygghet, som jag ändå inte ens vet om han faktiskt älskade mig eller inte. Två gånger under hela mitt liv sa han det, varav den ena gången tre dagar innan han somnade in, efter att ha missförstått vad jag sa.

    Min bror, som jag brukade vara rätt nära, vill inte veta av mig eller ha att göra med mig. Pappas fru, som brukade vara den som mer var som min faktiska mamma, har inte sagt ett ord till mig sen begravningen. Jag ville inte ens gå på begravningen, jag gick bara dit för hennes skull.. sen har ingen sagt ett knyst till mig. Skickade en bok i julklapp, för att visa att jag tänker på henne, fick tre ord och en punkt tillbaka, på två månader.

    Hur kan man bara ignorera någon under såna omständigheter, efter 17 år? 17 år utan ett enda bråk, förutom att jag till slut sa ifrån i somras, vilket inte blev jättebra. Det var enda gången jag inte bara svalde allt och faktiskt sa nånting.

    Jag vet inte ens vad jag har gjort, eller vad dom tycker att jag har gjort. Ska jag bara låta månaderna och åren gå? Snart kommer jag säga något, hur jag känner. Hon är inte den enda som är i sorg.

    Nyligen flyttade jag till en ny stad, 60 mil norröver. Ingen vet min nya adress, ingen har mitt telefonnummer, ingen vet någonting och ingen verkar bry sig heller.

    Att gå igenom sitt livs största sorg, i den här ensamheten, är inhumant. Trots det försöker jag hålla mig stark, försöker att inte låta det påverka mig.. men den bottenlösa sorgen och känslan av att vara helt ensam och övergiven gör så fruktansvärt jävla ont.

    Fram till häromdagen kunde jag inte ens känna nånting alls. Sen bara började tårarna spruta som från ingenstans, och de verkar aldrig ta slut. Jag trodde inte att man kunde gråta tystare än vad jag redan har lärt mig, för att ingen ska märka något, men tydligen går det att gråta helt förtvivlat och hysteriskt i complete silence.

    Jag är 30 år och känner mig som en föråldrad ensam 85 + vars alla bekanta har gått bort.

    Försöker att acceptera situationen – jag verkar ju ändå inte kunna göra något åt den, men emotionellt  kan jag inte acceptera eller släppa. Ibland önskar jag att jag var mer ”som andra”, kall och obrydd, som det känns som så många kan vara. Jag kan inte sluta bry mig, inte ens när jag försöker eller egentligen vill.

    Var ska man ens börja? För två månader gick min pappa bort. Jag satt vid hans sida nästan konstant de sista 7 timmarna. såg hur kroppen stängde ner steg för steg, tills han vid sista andetaget kippade efter luft och sen inte tog ett till andetag, hur hjärtat stannade, hur han försvann in i medvetslösheten, hur hans kropp blev blå, hur den tömdes på blod efter att han somnat in (ursäkta detaljerna…). Min pappa, min enda trygghet, som jag ändå inte ens vet om han faktiskt älskade mig eller inte. Två gånger under hela mitt liv sa han det, varav den ena gången tre dagar innan han somnade in, efter att ha missförstått vad jag sa. Min bror, som jag brukade vara rätt nära, vill inte veta av mig eller ha att göra med mig. Pappas fru, som brukade vara den som mer var som min faktiska mamma, har inte sagt ett ord till mig sen begravningen. Jag ville inte ens gå på begravningen, jag gick bara dit för hennes skull.. sen har ingen sagt ett knyst till mig. Skickade en bok i julklapp, för att visa att jag tänker på henne, fick tre ord och en punkt tillbaka, på två månader. Hur kan man bara ignorera någon under såna omständigheter, efter 17 år? 17 år utan ett enda bråk, förutom att jag till slut sa ifrån i somras, vilket inte blev jättebra. Det var enda gången jag inte bara svalde allt och faktiskt sa nånting. Jag vet inte ens vad jag har gjort, eller vad dom tycker att jag har gjort. Ska jag bara låta månaderna och åren gå? Snart kommer jag säga något, hur jag känner. Hon är inte den enda som är i sorg. Nyligen flyttade jag till en ny stad, 60 mil norröver. Ingen vet min nya adress, ingen har mitt telefonnummer, ingen vet någonting och ingen verkar bry sig heller. Att gå igenom sitt livs största sorg, i den här ensamheten, är inhumant. Trots det försöker jag hålla mig stark, försöker att inte låta det påverka mig.. men den bottenlösa sorgen och känslan av att vara helt ensam och övergiven gör så fruktansvärt jävla ont. Fram till häromdagen kunde jag inte ens känna nånting alls. Sen bara började tårarna spruta som från ingenstans, och de verkar aldrig ta slut. Jag trodde inte att man kunde gråta tystare än vad jag redan har lärt mig, för att ingen ska märka något, men tydligen går det att gråta helt förtvivlat och hysteriskt i complete silence. Jag är 30 år och känner mig som en föråldrad ensam 85 + vars alla bekanta har gått bort. Försöker att acceptera situationen – jag verkar ju ändå inte kunna göra något åt den, men emotionellt kan jag inte acceptera eller släppa. Ibland önskar jag att jag var mer ”som andra”, kall och obrydd, som det känns som så många kan vara. Jag kan inte sluta bry mig, inte ens när jag försöker eller egentligen vill.

    Jag kan säga att när min far gick bort för mig 2015 så var det hjärtskärande jag kände inte igen den mannen så låg framför mig sån var inte min far jag ville inte minnas vem det en var framför mig. Jag ville minnas en glad, varm och omfamnad man som han var men jag visste inte hur och det skulle ta mig 3 år att lyckas kom till sak med att min far var inte den här kalla, förtärda människa som låg framför mig då och det hjälpte Mikael Engström mig med.

    Mikael Engström har onlinekurser och webinarie och dom räddade mig. Hoppas dom kan göra samma för dig. Mikael har ett webinarie idag KL: 18:00 registrera dig här https://event.webinarjam.com/register/48/gqr0qi6g

    Hej Pink Gasace!

    Beklagar din pappas bortgång med hela mitt hjärta. Så smärtsamt. Skär i hjärtat att läsa detta. Speciellt som att han var din stora trygghet i livet förstår jag verkligen innebörden av sitt livs sorg. Känner med dig fina du och önskade det vore annorlunda! Förstår också om livet känns som om det är i gungning och behovet av andras närhet och omtanke blir starkare och jätteviktiga i detta. Sårande och desto allvarliga då när din bror och pappas fru som varit som din mamma tar avstånd när du behöver de som allra mest. Kanske en del personer reagerar med att bli kalla och omöjliga att nå när de är i sorg? Att det handlar om deras oförmåga att kommunicera med dig istället för att det är du som gjort något fel? Hoppas de kommer ur sina tillstånd snarast och börjar sträcka ut en hand till dig igen.

    Tror det är jättebra att släppa ut känslorna, gråta, prata om det hela om och om igen, tillåta sig känna exakt allt som man känner.

    Tänker på dig och skickar värme

    Trådstartaren

    Tack Red Simyna snälla för ditt stöd och svar.

    Grejen är den att när jag ringde min bonusmamma och storgrät en vecka efter att pappa gått bort sa hon saker som jag känt hela mitt liv: att jag är besvärlig.. hon sa att jag får allting att handla om mig; när det enda jag gjorde var att för en gångs skull förklara mina tankar och känslor, och prioritera min egen hälsa, för pappas skull.. men vad jag än sa så fick jag ännu mer skit. Hon tyckte bara jag bråkar hela tiden..

    Medan jag blev upprörd över att jag knappt 5 dygn efter att ha suttit bredvid pappa tills han somnade in, fick ett mejl efter ett annat med info om testamente och fick veta att vi inte får nånting, att dom inte ville att vi skulle få nånting.

    Men det fick jag inte reagera på. Jag fick inte ha nånting att säga till om gällande bouppteckning eller nånting; det var bara att skriva på fullmakt så hon kunde sköta den.. hon rensade ur pappas alla saker, gjorde sig av med hans kläder på en gång (jag hade velat ha en av hans tröjor), gav min brorsa ett gäng svindyra kameror några timmar efter pappa blivit hämtad av liktransporten (att sälja) osv, som egentligen ska inkluderas i bouppteckningen.

    Jag förklarade att jag inte ville gå på begravningen och varför jag inte ville, hon fortsatte tjata.. jag åkte dit, och var obekväm varje sekund jag var där. Kände mig ignorerad, ovälkommen, helt dismissed… mådde verkligen skit, och inte ens pga begravningen, utan över hur de andra agerade mot mig. Ingen sa hej då eller nånting..

    Trådstartaren

    Jag kan säga att när min far gick bort för mig 2015 så var det hjärtskärande jag kände inte igen den mannen så låg framför mig sån var inte min far jag ville inte minnas vem det en var framför mig. Jag ville minnas en glad, varm och omfamnad man som han var men jag visste inte hur och det skulle ta mig 3 år att lyckas kom till sak med att min far var inte den här kalla, förtärda människa som låg framför mig då och det hjälpte Mikael Engström mig med. Mikael Engström har onlinekurser och webinarie och dom räddade mig. Hoppas dom kan göra samma för dig. Mikael har ett webinarie idag KL: 18:00 registrera dig här https://event.webinarjam.com/register/48/gqr0qi6g

     

    Tack. Beklagar att din upplevelse var på det sättet, och att det tog tre år att ”komma över det”. För mig var det precis tvärtom: tre dagar innan pappa somnade in sa han för andra gången i mitt liv att han älskar mig, och visade, trots sitt dåliga skick, hur mycket han bryr sig. Han blev bättre på det de senaste åren men det var först sista halvåret innan han gick bort som jag ringde honom för första gången om/när jag behövde prata om något.

    Hej igen fina du!

    Så otroligt kallt gjort av henne. Huu. Raka motsatsen till en varm famn/familj som öppnar upp, vill finnas där och lyssna på en. Inte precis rätt läge heller att säga att någon är besvärlig när man är i djup sorg och kanske i sitt livs värsta mående. Jätteledsen att hon gör såhär mot dig! Tycker inte hon förtjänar dig ärligt talat. Blir faktiskt lite upprörd på att hon bemöter dig på det här nedlåtande och skadliga sättet när du förlorat din pappa! Hon borde skämmas över sig själv tycker jag. Samma med din bror. Och pengar är ju verkligen inte allt här i världen utan det är väl snarare hjärta och relationer som man säger är det som betyder något i slutändan.

    Massa, massa kramar till dig

    Trådstartaren

    Red Simyna

    Tack. Jag försöker tänka som du säger.. men om de nu är så, varför är det mig alla drar sig undan ifrån? Mig dom ignorerar, ger blickar och är kalla emot?

    Visst jag var hård ett par gånger; för jag kände mig inte välkommen, hur mycket jag än respekterar att hon behövde få vara själv under natten precis när pappa somnat in så gjorde det ont i mig att behöva sätta mig i en taxi och åka till ett ekande tomt hotellrum någon timme efter jag suttit bredvid min egen pappas döda kropp.

    Men JAG bad om ursäkt; trots hennes ord så bad jag om ursäkt, flera gånger! Jag har inte ens sagt hur mycket hennes ord knäckte mig, av ren respekt mot henne..

    Huset som brukade vara mitt hem också blev som från en sekund till en annan bara en plats jag är välkommen att besöka på hennes villkor. Vet inte hur jag ska förklara vad jag menar.. jag har ingen egen familj och haft temporära boenden i över 10 år. Pappas hus var det enda jag hade som kändes som hem.. enda stället och gången jag inte hela tiden behövde vara stark och självständig. Enda gången jag blev åtminstone lite omhändertagen. Och då har jag behövt va självständigt och ta hand om mig själv sen jag var 14. Men det kan / får jag inte ens nämna.. jag får inte heller nämna att jag två dagar efter pappa kollat på mig och suckat och inte längre orkat med mig blev LPTad för att min läkare inte trodde att jag skulle överleva… För då får jag allting att handla om mig… De orden har bara resulterat i att jag förminskar mig själv ännu mer, känner mig ännu mindre värd, oälskbar och jag har börjat undra varför jag existerar överhuvudtaget. Har mardrömmar och drömmer att jag säger rakt ut att jag önskar att det hade varit jag som dött istället, för då hade inte dom behövt sörja..

     

     

     

    Vet inte det kan vara den där klassiska grejen att när man har ett problem och framför det så blir man istället sedd som själva problemet? Kanske är det en känslighet för ”problem” och att ta in det? Därför kanske du, förskräckligt nog, blir sedd just som den problematiska? Kan se att det hänt mig något liknande i min ursprungsfamilj där jag ses som självupptagen och massa andra negativa etiketter bara för att jag mått dåligt, men de orkar liksom inte ta in grundorsaken till ens dåliga mående och kanske försöka hjälpa en där. Låter som att det kan vara något liknande som du råkar ut för kanske?

    Värme

    Trådstartaren

    Kan vara så… Hade aldrig krävt att dom ska lösa mina problem. Önskar bara att dom kunnat skänka åtminstone en tanke genom de här fruktansvärda tiderna… Och det har jag dessutom sagt.

    Det värsta är att de två är jättefina och varma mot varandra. Jag blir utstött….

     

    Förstår att det gör fruktansvärt ont att bli utstött av dem och att inte få ingå i gemenskapen. Är verkligen inte ett okej beteende från deras sida. Känner du att du nu framöver vill strunta i att kontakta dem eller känns det fortfarande färskt och lever något slags hopp om att de ska till sitt förnuft till fånga? Har jag uppfattat det rätt att det tidigare även varit ganska problematiskt att förhålla sig till den här frun och din bror men att det nu efter din pappas bortgång blivit ett par resor värre?

    Trådstartaren

    Hon brukade säga att det var hon som är min mamma…

     

    Min och min brors relation var sådär senaste åren. Blev väl bättre i år egentligen, fram till juli när jag snapped på honom för att jag hållt inne alltför mycket saker han sagt och gjort under de senaste åren.

    Helt ärligt vet jag inte ens om jag vill ha kontakt med dom efter det här. Men kommer inte kunna släppa det om jag inte får ett avslut på det.

    Har dessutom en hårddisk i Pappas bankfack, med viktig data och info som är nästan 20 år gammal… Den kommer jag inte släppa. Sen har vi alla fotografier från resor och barndomen hos dom… Hela vår barndom finns i det där satans huset. Farmors gamla möbler osv… Ja det är bara saker men det är det enda vi har förutom minnen. Pappa finns ju inte längre

     

    Ja, det är klart! Av jättestort värde med minnen ur de emotionella perspektiven också! Förstår vad du menar med att behöva ett avslut först. Liksom kanske att känna att detta var droppen? Också att det praktiska med arvet är på plats först också?

    Känner med dig som sagt! Tycker det är helt absurt att de inte kan bete sig som vanliga medmänniskor med dig. Skänka dig en tanke liksom…

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.