Hem > Forum > Ensamhet > Dessa ensamma mornar

Dessa ensamma mornar

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag kommer aldrig att vänja mig.
    Vid dessa ensamma morgnar.

    Jag vakna så ofta med brännande tårar bakom ögonlocken.
    Försöker att inte släppa fram ledsamhet den.
    Försöker hålla emot ensamhetskänslan.

    Det tar så mycket på mig.
    Det knockar min kropp, skrynklar min själ, mitt hjärta brister och jag blir mer och mer likgiltig, apatisk, som ett streck.

    Med att bli som ett streck då menar jag att jag varken bli glad eller ledsen.
    Med ett streck menar jag också att likgiltigheten ni för livet är så tydlig.
    Apatin blir mitt liv.
    Och ibland dyker perioder eller stunder upp där ”ingenting känns” kontra att ”allting känns”.

    Jag saknar känslor som tillhör ro, harmoni, någon form av glädje, någon form av lycka, ett välmående, trygghet och tillhörighet.

    Och ja jag vet att jag är älskad av min familj och kanske mina vänner och den personen jag träffar då och då för både en form av kärlek och närhet.

    Men jag saknar att uppleva kärlek, alltså känna mig älskad.
    Jag menar inte bara vetskapen utan faktiskt uppleva den.

    Det känns som så många människor idag, inklusive jag själv, har svårt att verkligen visa och beröra i form av kärlek.

    Detta kanske bara låter som någon form av morgondravel.
    Men på detta sätt försöker jag hålla min ångest borta.
    Tårarna de redan runnit denna morgon. Men hoppningsvis kommer inte fler.

    Nu ska jag tvinga mig upp.
    Sätta på lite kaffe.
    Göra mig en smörgås.

    Sedan ska jag ut på en promenad med dig med ett par vänner.
    Jag ska utmana mig själv och gå en promenad i kuperat landskap.

    Senare i eftermiddag blev jag bjuden till kaffe och lussekatter hos andra vänner.
    Det är känslomässigt tufft då dem är det enda paret som jag umgås med sedan min separation för åtta år sedan.

    Jag upplever det väldigt tvingande många gånger.
    Att min själ med i allting jag gör.
    Jag försöker att inte ha med själen och stänga av den.
    Men det fungerade inte för det är ju jag.

    Man kan ju fundera på varför jag känner mig ensam jag till exempel som denna söndag kan få umgås med två par vänner.

    Men de är ju just två par.
    Det gör ju just mig påmind om att jag inte lever i en parrelation, i en samhörighet eller i en gemenskap

    Jag försöker dock se förbi det här negativa eller verkligheten eller jag vet inte var man ska kallare.
    Utan jag försöker istället vara tacksam och uppskattar den vänskap vi erbjuds.

    Detta blir en tuff söndag.
    Jag hoppas att ni andra har en lugn och harmonisk söndag.

    Tror många känner som du gör, fast dom inte pratar om det. Och ofta tror jag man måste försöka stänga av för att kunna fungera någorlunda som människa och inte stanna i tanken, för att den inte ska få övertaget och man därmed skulle må ännu sämre. Hoppas du får en fin söndag och att den kommer ge dig ett uppsving så du känner dig uppskattad och mer harmonisk under dagens lopp! 💕

    Det här med att det kan kännas ensamt att umgås med par, delar du med väldigt många singlar. Stor kram!

    Trådstartaren

    Tack för er respons!
    Jag tror oxå jag delar detta med många.
    Och ”ensamhet” känner jag personligen kring många olika faktorer.
    Och ”ensamhet” betyder öven olika för oss alla.

    Vill dock poängtera att jag trivs i mitt egna sällskap.
    Så det är ej ett problem.
    Men för mycket egentid utan utbytet i samtal med andra tar mycket på mig.
    Men är ”duktig” och kämpar på.
    Och tackar ja till umgänge.

    Trevlig söndag till er!
    Tack 💗

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.