Den ensammaste människan i världen

Jag sitter här ensam en fredagskväll med skärsår på armarna och utsmetad mascara i ansiktet. Telefonen är tyst. Inga aviseringar eller meddelanden på sociala medier. Ingen som saknar mig. Allt är som vanligt.

Den enda närhet jag har att tillgå är en nalle som min numera döda pappa köpte åt mig som barn. Det är den enda vän jag har. Jag kramar den stenhårt och känner hur den är alldeles blöt av tårar. Ändå gråter jag ännu mer, nästan tills jag kräks.

Den mänskliga kontakt jag har är då jag träffar mitt boendestöd en gång i veckan, min psykolog eller när jag går till tandläkaren. Det känns sorgligt att bli glad av att gå till tandläkaren, men det är så det är. Utan dessa tre skulle jag sitta ensam och bortglömd konstant. Jag har ingen familj då bägge mina föräldrar är döda. De två olika fosterhem jag bott i har jag inte längre någon kontakt med då jag mådde så dåligt av deras sätt att behandla mig på.

Jag är i 30-årsåldern, singel, utan barn och utan nära vänner. Min uppväxt är inhöljd i ett enda stort mörker och jag har varit aktuell inom psykiatrin så länge jag kan minnas. För ett par år sedan fick jag diagnosen autism och detta gör min vardag till ett helvete. Ett ännu större helvete än vad det redan är vill säga.

Jag lever på försörjningsstöd och har övertrasserat kontot. Har ingen att låna pengar av och vet inte vad jag ska äta i helgen. Utan ekonomisk trygghet och det ständigt överhängande hotet om att få avslag på varje månadsansökan av Soc så är livet en turbulent upplevelse fylld av sömnlösa nätter, magont och ångestattacker. Egentligen är jag för sjuk för att arbeta men FK anser annat. Ångesten och rädslan sitter som en expanderande taggbuske i bröstet och ibland kan jag inte andas då ångesten blig för påtaglig. Är livrädd för att bli hemlös. Om jag blir det så har jag ingenstans att ta vägen.

Jag känner mig ofta ensam. Min autism gör att jag föredrar ensamheten framför umgänge med andra, men ibland slår det över och jag blir påmind om hur otroligt ensam jag är. Jag önskar att jag hade någon som åtminstone saknade mig.

Jag har gråtit så mycket ikväll att jag känner mig helt utmattad. Kanske lyckas jag somna, men hur jag ska härda ut i helgen vet jag inte.

 

[Purple Lukumi]

Anonym skrev:

Jag sitter här ensam en fredagskväll med skärsår på armarna och utsmetad mascara i ansiktet. Telefonen är tyst. Inga aviseringar eller meddelanden på sociala medier. Ingen som saknar mig. Allt är som vanligt. Den enda närhet jag har att tillgå är en nalle som min numera döda pappa köpte åt mig som barn. Det är den enda vän jag har. Jag kramar den stenhårt och känner hur den är alldeles blöt av tårar. Ändå gråter jag ännu mer, nästan tills jag kräks. Den mänskliga kontakt jag har är då jag träffar mitt boendestöd en gång i veckan, min psykolog eller när jag går till tandläkaren. Det känns sorgligt att bli glad av att gå till tandläkaren, men det är så det är. Utan dessa tre skulle jag sitta ensam och bortglömd konstant. Jag har ingen familj då bägge mina föräldrar är döda. De två olika fosterhem jag bott i har jag inte längre någon kontakt med då jag mådde så dåligt av deras sätt att behandla mig på. Jag är i 30-årsåldern, singel, utan barn och utan nära vänner. Min uppväxt är inhöljd i ett enda stort mörker och jag har varit aktuell inom psykiatrin så länge jag kan minnas. För ett par år sedan fick jag diagnosen autism och detta gör min vardag till ett helvete. Ett ännu större helvete än vad det redan är vill säga. Jag lever på försörjningsstöd och har övertrasserat kontot. Har ingen att låna pengar av och vet inte vad jag ska äta i helgen. Utan ekonomisk trygghet och det ständigt överhängande hotet om att få avslag på varje månadsansökan av Soc så är livet en turbulent upplevelse fylld av sömnlösa nätter, magont och ångestattacker. Egentligen är jag för sjuk för att arbeta men FK anser annat. Ångesten och rädslan sitter som en expanderande taggbuske i bröstet och ibland kan jag inte andas då ångesten blig för påtaglig. Är livrädd för att bli hemlös. Om jag blir det så har jag ingenstans att ta vägen. Jag känner mig ofta ensam. Min autism gör att jag föredrar ensamheten framför umgänge med andra, men ibland slår det över och jag blir påmind om hur otroligt ensam jag är. Jag önskar att jag hade någon som åtminstone saknade mig. Jag har gråtit så mycket ikväll att jag känner mig helt utmattad. Kanske lyckas jag somna, men hur jag ska härda ut i helgen vet jag inte.

Vet du, jag kom hit på forumet med avsikt för att kommentera min egen tråd och gnälla att “ingen svarar, ingen bryr sig”.  Eftersom jag hade gråtit i flera timmar av ensamhet. Funderat om jag skulle åka till psykakuten bara för att få prata med någon men varit rädd för att möta någon kylig och fyrkantig läkare som saknar empati och bli tvungen att åka hem med ännu starkare känsla av förtvivlan (som det har hänt förut).

Sen läste jag rubriken på denna tråd och tänkte att “det där stämmer ju inte, det är visst jag som är den ensammaste människan i världen”. Av ren nyfikenhet var jag tvungen att läsa vad du hade skrivit. Blev nästan förvånad hur mycket jag känner igen mig! Inte 100 % men över hälften i alla fall. Just nu har jag varit vaken i nästan 26 timmar så orkar inte gå in i detaljer… men bl.a. det du skriver om ekonomisk osäkerhet och rädslan av att bli hemlös. Det kunde varit jag som skrev det.

Jag slutade gråta direkt efter att jag läst ditt inlägg, eftersom jag känner mig inte lika ensam längre. Vet inte hur länge denna känslan håller men just nu kan lugna ner mig och kanske t.o.m. sova lite. Så trots att det är hemskt att läsa hur du har det vill jag tacka dig innerligt för din delning <3

Purple Lukumi skrev:

Vet du, jag kom hit på forumet med avsikt för att kommentera min egen tråd och gnälla att ”ingen svarar, ingen bryr sig”. Eftersom jag hade gråtit i flera timmar av ensamhet. Funderat om jag skulle åka till psykakuten bara för att få prata med någon men varit rädd för att möta någon kylig och fyrkantig läkare som saknar empati och bli tvungen att åka hem med ännu starkare känsla av förtvivlan (som det har hänt förut). Sen läste jag rubriken på denna tråd och tänkte att ”det där stämmer ju inte, det är visst jag som är den ensammaste människan i världen”. Av ren nyfikenhet var jag tvungen att läsa vad du hade skrivit. Blev nästan förvånad hur mycket jag känner igen mig! Inte 100 % men över hälften i alla fall. Just nu har jag varit vaken i nästan 26 timmar så orkar inte gå in i detaljer… men bl.a. det du skriver om ekonomisk osäkerhet och rädslan av att bli hemlös. Det kunde varit jag som skrev det. Jag slutade gråta direkt efter att jag läst ditt inlägg, eftersom jag känner mig inte lika ensam längre. Vet inte hur länge denna känslan håller men just nu kan lugna ner mig och kanske t.o.m. sova lite. Så trots att det är hemskt att läsa hur du har det vill jag tacka dig innerligt för din delning <3

Tråkigt att höra att du också har det tufft. Tack för ditt svar dock, om det kunde hjälpa någon så är jag bara glad. Hoppas att du fick sova lite och att det känns bättre idag. Kram!

[Purple Lukumi]

Hur mår du nu vännen? Kram

Purple Lukumi skrev:

Hur mår du nu vännen? Kram

Det är mycket bättre tack, med dig med hoppas jag! 🙂 Kram

Hej!

 

Finns det ingen daglig verksamhet som du kan börja på eller kanske någon mötesplats i din kommun där personer med psykisk funktionsnedsättning kan träffas?