Men likväl är det svårt att från ensamhet fly. Speciellt den (för mig) som jag känner bland andra. Undrar ibland om de sitter och känner sig ensamma. Alla skrattar, jag skrattar. Desperat skratt utan djup. Hjärtat slår. Jag vill bara bort från mig själv och andra. Men ändå, men ändå omfamnas av den varma tornadodon av social gemenskap. Tänker att folk inte ser varandra. Bara ytor av själar. Så meningslöst och tomt. Pladder, pladder. Du säger så, jag säger si. Det finaste är ögon. Det är där man ser om någon ser.
