Bortom ideer om rätt och fel så finns det ett fält. Vi ses här.

Jag vet riktigt inte vart jag ska börja eller hur jag ska sätta ord på och förklara hur det känns eller hur jag faktiskt mår.
Att leva med ångest, social fobi, panikattacker och depression förstör väldigt mycket, det har förstört mig. När jag får ångest, (även fast det är en stor procent oförklarligt på varför) så blir jag helt inkapabel till att fungera men, och det är ett jävligt tröttsamt men, jag försöker och ibland går det inte. Det är impulser av ångest som kommer och går hela tiden och oftast stannar dom kvar och jag vet inte vad jag ska säga eller göra? Jag försöker dagligen intala mig själv att det är okej, det är okej att må dåligt, vi alla är människor med känslor, varför skäms man? För jag gör det, rätt mycket över att leva med psykisk ohälsa.
Jag skulle vilja våga vara mer öppen, våga prata om allt jag känner för fan vad tufft det känns och ensamt.

Jag är 26 år och har inga vänner och det känns förjävligt att skriva det eller att bara säga det högt för sig själv, att man inte har några vänner. Jag matas dagligen av sociala medier där det är viktigt att vara social, du måste ha ett perfekt liv där saker sker hela tiden, du ska vara social och ha ett umgänge. Jag har inte det, jag har inget perfekt liv.

Alla är fina på sitt egna sätt, håller ni inte med? Jag har dåligt självförtroende, trycker ner mig själv och känner mig inte tillräckligt bra men jag kan inte heller vara min egna Dr.Phil eller Oprah. Jag lyssnar inte på det jag skulle sagt till dig eller någon annan om det hade varit du som skrev detta inlägg.

Jag har en fin relation till mina syskon som stöttar mig men oavsett begränsas jag av allt det här och känner mig ensam.

 

Hej! Jag lider av perfektionism. Diagnoser spelar ingen roll.

Jag dömmer mig själv och mina resultat som perfektionist, det är hårt, för jag är en öppen människa, jag dömmer inga andra.

Sociala medier är ett gift för mig, för då måste jag vara perfektionist hela tiden.

Jag läser därför bara sociala medier, jag deltar inte. Försöker jag delta vet jag att andra kommer må dåligt av mitt perfekta liv.

Ett liv som drog mig in i väggen vid 24-25.

Nuförtiden vet vi att sociala medier skapar trasiga belöningssystem, lmen den kunskapen fanns inte när jag började 2006.

Det är lätt att kritisera sig själv och det är lättare att fortsätta än att sluta. Jag som du, dömmer ingen annan i min omgivning. Jag dömmer mig själv till en gräns där jag känner mig trött, trött på mig själv.

Anonym skrev:

Det är lätt att kritisera sig själv och det är lättare att fortsätta än att sluta. Jag som du, dömmer ingen annan i min omgivning. Jag dömmer mig själv till en gräns där jag känner mig trött, trött på mig själv.

Jag är alltid trött, mår alltid dåligt.

men trots det är jag alltid positiv för andra. Spelar ingen roll, jag måste vara. För jag vet att jag mår dåligt när andra mår dåligt.

Det gör också att jag fokuserar lite mer på handling än resultat.

Men det är svårt att hantera kvällar och helger, men jag vet att någon gång kommer jag ha en partner igen, helst en som förstår mig. Då kommer jag ännu engång må rätt hyfsat! 🙂

dömmer man sig själv hårt, får man göra som jag gjort, skruva upp hyllor osymmetriskt.. gjorde ont, men nu kan jag skruva upp hyllor utan att spendera all min energi 🙂 (kunde ligga i koma ett par dagar efter att bara skruva upp något på väggen)

Att planera först är viktigt också, så man har en plan på saker. Då vet man resultat innan man börjat 🙂

Man är det trots allt, positiv framför alla. Jag mår bra, allt är fint. Jag vill inte vara en börda för någon. Jag vill inte komma med mitt last och säga, -Det är inte bra. Men tänk hur skönt det hade varit om man kunde.

Jag hade en partner tidigare som inte var insatt i psykisk ohälsa. I hans ögon var det något fel på mig och slutet av allt vräkte han ut sig `Jag har bara varit tillsammans med dig för att det är synd om dig´- Det tog hårt på mig och jag är rädd att jag aldrig kommer hitta någon som förstår mig eller någon som riktigt kan acceptera hur jag faktiskt mår. Men jag hoppas att jag gör det 🙂

Anonym skrev:

Man är det trots allt, positiv framför alla. Jag mår bra, allt är fint. Jag vill inte vara en börda för någon. Jag vill inte komma med mitt last och säga, -Det är inte bra. Men tänk hur skönt det hade varit om man kunde. Jag hade en partner tidigare som inte var insatt i psykisk ohälsa. I hans ögon var det något fel på mig och slutet av allt vräkte han ut sig `Jag har bara varit tillsammans med dig för att det är synd om dig´- Det tog hårt på mig och jag är rädd att jag aldrig kommer hitta någon som förstår mig eller någon som riktigt kan acceptera hur jag faktiskt mår. Men jag hoppas att jag gör det 🙂

Jag har alltid tyckt att jag är rätt smart. Inte ens det applicerar jag på mig själv, går inte – men för andra, jag lär mig vad som helst för att se tilll att andra har det bra.

Mina partners har alltid sagt, shape up, skaffa bättre självförtroende och gör nått. Alltid velat, men narcissism väntar då, och maniska episoder. Hemma tar jag det lugnt av bra anledningar!

Lika barn leka bäst, brukar jag tänka nuförtiden. Mamma säger alltid, ”du skaffar väl en normal partner nu?” Jag nickar bara och letar efter nästa psykfall, det är vad jag är trotsallt. 🙂

Må oss finna det vi önskar i livet. Vi är bra folk som förtjänar lycka och glädje bortom allt kaos i huvudet. Det är fel på människor som inte förstår eller rättaresagt inte vill försöka förstå hur det känns.

Helt rätt! Och vi är inte ensamma, inte ens på natten. Jag lovar 🙂 (Men natten är vad som föder mental ohälsa – gå och lägg dig!)