Har hela livet alltid känt som om folk omedvetet glömmer bort mig som om jag är en person som inte syns eller finns. I skolan, på fester, familjeträffar och liknande. Har aldrig haft en vän som jag kunnat kalla min bästa vän har heller aldrig blivit kallad någon annans bästa vän heller. Under både högstadietiden och gymnasietiden kändes det som om det alltid var fester eller att “vänner” umågtts i grupp men “missat” att fråga mig om jag velat vara med. Likadant i min familj, känns som om alla glömt bort mig så fort det varit nåt. Det är inte det att jag inte syns eller hörs, i alla fall inte när det kommer till min familj men på något sätt glöms jag ändå bort. Numer har jag en vän jag pratar och umgås med ibland och min pojkvän förutom det har jag innan omkring mig som jag kan prata med, inte ens min egen mamma kommer ihåg att höra av sig till mig. Är det någon mer som känner igen sig i det här? Att tex vara i en grupp och på något sätt hamna utanför för att någon ställts sig med ryggen emot eller att man säger något men att ingen verkar höra.
