Blivit så ensam efter år av isolering

<3 Tack för din delning, tyckte det var en jätteintressant läsning. Du verkar vara en fin och varm person – det ser man genom det du skriver, tycker jag. Så sorgligt också med din expartner. Förstår verkligen att du varit med om ett rent helvete och nu försöker ta dig tillbaka till ett normalt liv. Tycker samtidigt det låter som att du kommit långt och att det som saknas nu som en sista pusselbit är detta med sociala relationer. Bygga upp det igen.

Får så mycket tankar när jag läser som jag skulle vilja dela med mig av. Mest bara för att spegla lite reflektioner och som du inte behöver svara på här om du inte vill.

Är det specifikt de här fd. vännerna som du saknar eller är det människor överlag?

Är det inte så att folk generellt blir glada i regel när personer från ens förflutna hör av sig? Man känner sig lite utvald och speciell att någon tänker på en och saknar kontakten? Tänker alltså att det nog är fåtal personer som reagerar liksom fientligt, särskilt som det låter som att relationerna mer runnit ut i sanden snarare än att det “hänt nåt” mellan er?

Hur hade man själv reagerat om någon som tidigare försvann plötsligt dyker upp igen och berättar sin livsberättelse så som du gör nu? Har inte alla oftast varit med om mycket under de senaste åren så de här tidigare vännerna ska man kanske inte underskatta i hur oförstående de kanske är eller lär vara i själva mötet? De har förmodligen också förändrats så de lär vara mogna nog att se det som något högst naturligt att du också gjort det? Kanske klickar ni bättre nu än ni gjort tidigare? Man vet aldrig känns det som när man träffar personer från ens historia och inte hörts på många, många år. Bara det kan vara kittlande.

Tack, så fint svarat av dig <3 uppskattar dina reflektioner som är sund och kloka.

Saknar gemenskapen såklart från dom ”gamla” vännerna. Är inte så säker på att jag kan falla in i hur vi oftast umgicks, kanske att det egentligen inte var så djupa relationer men det var fint och vi hade bra gemenskap. Det var mest middagar, tillställningar, filmkvällar och mycket partyliv. Visst spelade vi golf, umgicks på tu man hand eller bara hängde och pratade om livet men inget katastrofalt, krisigt eller omvälvande förekom (som märktes iaf) under åren. Visst förkom det separationer, skit på jobbet, tonåringar som trasslade etc, men inget av den här magnituden.
Gemenskapen flöt bara på, man ringdes, sågs, kom förbi eller drog ut varandra. Livet var enkelt i det stora hela. Förnöjsamt.

Men saknar väl egentligen människor överlag. Säger ibland till min kloka psykolog att undrar vad som kan hända med min personlighet ju längre tiden av ensamhet pågår. Ofrivillig ensamhet är väldigt osunt, det är evidensbaserat. Försöker då och då ”besikta” mig själv, har jag blivit en kuf, är jag mycket förändrad (förutom trauman), har isoleringen hjärntvättats till att bli permanent? Säkert vet jag ju inte, även om min psykolog säger att medvetenheten om mina tankar om det är ett friskhetstecken. Och nånstans tror jag på det. Får hålla fast vid det.

Kan hålla med om att det kan vara ett positivt inslag i livet att få höra av någon sen länge. Och du har rätt i att ”inget hänt” snarare rann ut i sanden. Tyvärr hade vi samma umgängeskrets, ex-sambon och jag, han fortsatte i umgänget längre än jag då han var svartsjuk och paranoid. Det blev många lögner om mig, vissa värre än andra men det hann etableras hos en del och det ”bekräftades” iom att jag inte längre var med i umgänget. Det rann såklart ut i sanden för hans del också allteftersom han blev sjukare i sitt missbruk med paranoia och psykoser. Då tror jag inte att någon visste hur allvarligt allt var. Idag är det ute då han blev dömd till bl.a vård. Den satt han av och har fortsatt missbruka till och från.
Det som ligger till hinder för mig är att uppfattningen om mig då var(är?) att jag blivit svår, galen, opålitlig, kontrollerande mot honom. Han visade porrfilmer och påstod att det var jag i dom(absolut inte!!), att jag sålde sex etc. Fast jag vet att det inte stämmer så känner jag skam då det blev en sanning för vissa, att någon faktiskt trodde (tror?) det om mig. En mardröm.

Jag förstår att det är upp till mig att skapa ett socialt sammanhang, ingen annan kan göra det åt mig. Men jag har inte kunnat förlika mig med vetskapen om den felaktiga bilden av mig, det gör att jag tycker att det är enklare att låta bli att ta kontakt. Ett exempel på trauman som styr fortfarande. Kämpar på med viss bearbetning, har kommit framåt men tvivlar ibland. Är jag dömd till ensamhet, har jag styrkan att stå ut? Vill och är motiverad men är inte mer än människa.
idag är en av dom svåra dagarna men känner tacksamhet för att jag får ventilera med dig, anonymt, men vet att precis som jag så är du någon verklig människa. Tack, hoppas att du har det bra och att livet tar hand om dig <3

Jag tror inte att någon är dömd till ensamhet och tror att det är lätt att underskatta hur flexibel och anpassningsbar man faktiskt kan vara. Visst kan man känna sig ovan vid socialt umgänge  men förmågorna till att vara social är inte borta. Det är en så viktig del av överlevnaden att kunna kommunicera och samarbeta så nej, det kan inte försvinna. Vi är födda till att kunna det.. Jag tror mer att man får sänka kraven och komma ihåg att det kan vara jobbigt och kännas fel ibland men det är normalt. Tror nästan bilden av ensamhet som något kuf-aktigt och permanent kan vara mer farlig än ensamheten i sig själv

Åh. Förstår hundra procent det olustiga i om den bilden kan ha etablerats hos vissa. Så orättvist och fruktansvärt att han kunde göra så emot dig. Så mycket vanmakt och smärta att bli utsatt för, tänker jag. Låter som ett karaktärsmord rakt av.

Tänker att du kompletterar helhetsbilden genom att berätta din historia och att de kanske anat det också i och med att att exet fått vård och säkert gjort ett och annat knepigt, eller helt uppåt väggarna, emot dem med genom åren?

Är det sk. riktiga vänner tror jag de är intresserade av att höra ditt perspektiv på det hela också och inte endast tar in hans historia?

Kanske finns det någon i det gamla umgänget som känns mer empatiskt än andra och som därför är lättare att vara öppen med?

Min erfarenhet är att med tiden så kommer allt möjligt upp till ytan. Att det är sällan hemligheter hålls hemliga ett helt liv. Och när folk får flera pusselbitar börjar de kunna lägga pusslet själva.

Tror med andra ord att du kanske kan ha mycket på att vinna på att ta kontakt? En form av upprättelse om inte annat, och ifall det inte leder till vänskap och gemenskap igen? Att i bearbetningen få säga sitt också till omvärlden?