Behöver svar

Jag undrar om någon kan relatera till det jag tänker dela med mig av. Eller om någon har någon teori av varför det är som det är. Svar på mina frågor.

Innan mitt förhållande och samboliv så var jag extremt destruktiv, ensamvarg och tystlåten. Alltid försjunken i djupa tankar och aldrig med i ett socialt liv eller samhälle. Jag började dessutom identifiera mig med detta beteende. Jag var inte en person med många sidor, utan jag va en mörk, dyster och psykiskt sjuk ensamvarg. Detta är väl även fortfarande den självbild jag har av mig själv. Det är väl här mina frågor kommer in.

Idag lever jag socialt med ett bra jobb och har roligt med mina arbetskamrater, vi både skojar, skrattar och småpratar. Något jag aldrig brukade göra. En helt ny sida av mig helt enkelt. Jag vet inte äns om jag gillar den, kan ibland känna smått obehag. Men vet inte om de beror på att det är något nytt och för att främmande saker är skrämmande eller för att jag inte tycker denna sidan är smickrande på mig.

På fritiden är jag både hemmafru då jag gör mycke hemma, kan även vara flummig och skoja och ha kul med min pojkvän, och även detta är väl inte heller den sida hoss mig som jag känner mig hemma i. Min sambo är alltid hemma, så enda gångerna jag spenderar tid ensam är till och ifrån mitt jobb eller till affären och liknande. Det är enbart här imellan som jag känner igen mig. Inte för att jag är dyster. Utan för att jag antagligen är själv och tänker inombords för mig själv, det jag är van vid.

Varför kan jag inte fläta samman flera sidor och bli en hel människa. Varför känner jag mig splittrad, varför måste jag stanna upp och fråga mig då och då vem jag precis var, och om jag kan acceptera den jag precis va eller inte. Ibland kan jag känna mig så långt ifrån migsjälv att jag känner mig fake. Blir äcklad av det. Vet inte hur jag ska förklara. Tänk dig att ha känslan dagligen som då får när du är på fest, har druckit för mycke, dragit lite roliga skämt, pratat lite väl högt och varit lite för glad att du när du nyktrar till börjar få ångest och känt att du bara varit för mycke.

Den känslan får jag när jag träffat en bekant på stan, berättat en stund hur man mår och hur livet är, och sen när man sagt hejdå så frår jag ångest och känner att oj! Va för mycke jag va nu. Jag pratade lite för högt, jag hoppade lite för mycke från sak till sak och det kändes som om jag nu fall ner från en hög pedistal. Jag va bara för mycke!

Varför är jag sån här! Är de någon som har svar?

Du kanske har höga krav på dig samtidigt som du hela tiden tänker på hur andra ser dig. Acceptera den du är, den du själv känner att du är så får andra helt enkelt acceptera det eller försvinna. Det är en tuff resa men den är värd det till slut. Sen tänker jag att du inte behöver fläta samman dina sidor då utan bara välja hur mycket av vilken du vill visa vid vilket tillfälle. Så gör jag dagligen. Det funkar för mig men det är ju inte säkert att det funkar för dig.

Tack!

Bra tänkt!

Jag tror att man förändras mycket som person ju äldre man blir och ju fler stadier man går igenom, och speciellt beroende på hur omgivningen är i förhållande till hur man själv är. Jag vet inte hur gammal du är, men jag är själv 23 och upplever samma saker som dig. När jag är på jobbet blir jag överlycklig av skratt och diskussioner, men när jag väl hamnar i mina egna tankar så drunknar jag i tankar och det slår ibland över till att jag låser in mig själv. Jag har alltid varit lite av en ensamvarg när jag varit själv och behövt samla energi för att orka med diskussioner, många människor och intryck osv..

Jag känner ju inte dig så det är svårt att säga, men kan det vara så att när du exponeras för sociala sammanhang och fnissar och allting så är det väldigt nytt för dig, eftersom du verkar ha valt bort det tidigare? Det låter inte som att det har varit din grej riktigt. Och det kanske gör att du känner dig lite vilsen eftersom det är obekant? Din sambo blev väl tillsammans med dig för att du var dig själv antar jag?

Tycker det är lite typiskt den svenska mentaliteten att man inte säger hela sanningen till sina vänner, utan allt ska verka så himla perfekt och inlindat i siden hela tiden, inte konstigt att folk mår dåligt i det här landet. Om du känner dig kluven, så ska du kunna säga det till en vän utan att det blir konstig stämning. Tell them the truth, you go gurl!!