Att vara själv vs att känna sig ensam

Jag tycker att balansgången mellan att vara själv och kunna njuta av det, till att känna sig ensam är så svår. Jag har alltid älskat att vara själv, jag behöver min ensamhet för att orka. Men från en sekund till en annan så blir det ett helvete, och jag tycker att det är så svårt att veta vad exakt det är som gör att jag helt plötsligt känner mig ensam.
Till exempel idag har jag legat hemma själv hela dagen och verkligen uppskattat det. Men nu framåt kvällen känner jag mig så fruktansvärt ensam, samtidigt som jag inte vill träffa någon heller.
Någon som känner igen sig och kanske har ett tips på vad man kan göra för att undvika denna vidriga känsla kallad ensamhet, men samtidigt kunna njuta av att inte alltid behöva vara runt andra människor?

Jag har känt mig ensam i många år, mitt tips är att hitta någonting du kan göra, något fritidsintresse eller liknande, något som du tycker om att göra.

Jag är ensam precis jämt, har lärt mig att tycka om att inte träffa någon människa på flera dagar.

Jag tycker om att göra saker, tex pyssla med saker, jag tycker om att göra saker som inte “kräver” fler människor, som man kan göra själv liksom. Jag har nu börjat brodera korsstygn, det är kanske inte något du är intresserad av. Men jag tycker väldigt mycket om att göra något “fysiskt”, som man liksom ser ett resultat av och kan iaf känna sig duktig i sin ensamhet.

Berätta gärna lite mer om dig, vad du jobbar med/pluggar, eller vad du gör på dagarna liksom..

Jag själv är förtidspensionerad och mitt liv är i stort sett slut, men ingenting jag vill komcentrera mig på, utan på det jag faktiskt KAN göra, och då ensam liksom. Det är tråkigt, men man får liksom svälja det och inte älta att man är väldigt ensam, utan koncentrera dig på VAD du kan göra når du är ensam istället.

Oja, jag känner helt klart igen mig!

Jag har gjort precis samma sak idag. Bara varit hemma för mig själv och inte gjort något särskilt. Just idag har inte känslan av ensamhet varit så jobbig, men vissa dagar är det verkligen skitjobbigt. Det är värsta är att känna att jag inte kan förmå mig själv att göra något åt saken. Jag vet att jag skulle kunna skapa en förändring, men samtidigt så orkar jag inte.

Jag trivs för det mesta själv också, men jag rädd för att bli ensam för alltid. Jag har vänner och så, men inte haft partner på flera år. Tänker att det löser sig så småningom. Till slut blir jag väl tillräckligt desperat för att orka ta tag i det förhoppningsvis 😛

Det där är en intressant frågeställning. För mig kan nog den fruktansvärda känslan av ensamhet hänga ihop med att det jag känner att jag inte har tillgång till andra människor. De finns utom räckhåll. Alltså, om jag upplever att jag inom en överskådlig framtid kommer att hänga och umgås med människor på ett sätt som känns meningsfullt (t.ex. träffa en vän för fika på fredag), eller vet att jag kan ringa någon om tillvaron blir för svår, spelar det mindre roll att jag är ensam just nu, i denna stund. För jag vet att jag har tillgång till stöd, tillgång till samkväm framöver. Men om jag, som nu, lever ett liv där jag knappt träffar några vänner alls, så kan ensamheten bli överväldigande. Ett fängelse jag inte kommer ur. Det är någonting med att vara utlämnad åt sig själv. Att min stig inte korsar andra stigar. En sådan enslig vandring.

Banala funderingar måhända.

Jag tycker att detta att skriva till och med andra, som vi gör just nu på det här forumet, kan vara ett sätt att minska ofrivillig ensamhet.

Anonym skrev:

Jag tycker att detta att skriva till och med andra, som vi gör just nu på det här forumet, kan vara ett sätt att minska ofrivillig ensamhet.

 

Håller definitivt med dig!

Jag tycker det är jättebra och ger en styrka i sin ensamhet. Jag saknar ofta människo-kontakt, men jag har mina två hundar, utan dom hade jag nog inte orkat med att leva….

[Pink Nularo]

Ensamhet är verkligen förgörande ibland, och man kan känna sig ensam i sällskap, nästa ännu värre.

[Pink Sypopi]

Känner igen mej i det här. Ibland känns det bra att ha någon att chatta med. För mej skulle det kännas väldigt bra att ha en chattvän. Gärna samma person. Skulle kännas väldigt bra. Har svårt att njuta av ensamheten.

Pink Sypopi skrev:

Känner igen mej i det här. Ibland känns det bra att ha någon att chatta med. För mej skulle det kännas väldigt bra att ha en chattvän. Gärna samma person. Skulle kännas väldigt bra. Har svårt att njuta av ensamheten.

 

Absolut!! Det skulle kännas väldigt bra i ensamheten!! 😊