Att tillhöra

[Indigo Dujusu]

Hej, kände att jag behövde skriva av mig

Trots att jag är så lyckosam som redan har ett par vänner att umgås med ibland så lider jag ändå av något som jag tror skulle kunna beskrivas som någon typ av existentiell ångest/ensamhet. Jag saknar en nära interaktion med människor på daglig basis, med vilka jag kan vara helt och hållet autentisk med.
Jag skulle beskriva mig själv som en högkänslig och introvert själ som har svårt att passa in i en värld där man förväntas vara väldigt utåtriktad, anpasslig och prestationsdriven. Jag har lätt för att lägga märke till små detaljer i min omgivning och gillar därför att blicka upp mot en stjärnklar himmel och förundras över rymdens oändliga vidsträckthet, studera änder som rofyllt glider fram ovanpå en spegelblank vattenyta, samt betrakta ett träds nakna grenar mot fonden av en sorbetfärgad himmel. Jag gillar även att vistas nära vatten samt att gå barfota och känna tyngden av mina fötter ner mot marken. Om jag fick välja vilket djur jag skulle vilja reinkarneras som i mitt nästa liv så skulle det vara en and. Jag känner en slags nära samhörighet med dem. De ser så otroligt visdomsfulla och harmoniska ut. De lever och existerar som om de vore i fullständig symbios med allt som Är. Själv känner jag mig så otroligt fragmenterad. Liksom uppsplittrad i små olika delar.
Jag känner ofta att jag inte passar in i den här världen och att det egentligen var meningen att jag skulle ha fötts i en annan epok. Jag hörde att en vis man en gång sa: If you dont feel like you belong in this world, then it means that you should create a new one. Men jag vet inte hur väl det stämmer.. Det känns som att jag endast är här på lånad tid och att jag snart ska bege mig tillbaka dit jag kom ifrån. Jag hade säkert passat bättre in på 1700-1800 talet där häst och vagn var i princip det enda transportmedlet och handskrivna brev var det enda sättet att kommunicera på för att överbrygga det fysiska avståndet. På den tiden vägde man orden noggrant och skrev med stor passion och innerlighet – inget menlöst dravel. Allt för att få mottagaren att känna sig uppskattad och speciell.
På den tiden levde man även i små byar på landet där man försåg varandra med olika redskap samt hjälptes åt med diverse sysslor. Jag tror att det var lättare att känna samhörighet och att man var en del av ett större sammanhang. Man värdesatte relationer på ett annat sätt och ingen lämnades utanför. Man var mer beroende av varandra för sin överlevnad än vad man är idag. Man kan säga vad man vill om arrangerade äktenskap men man var åtminstonde inte förpassad/dömd till ett liv i absolut ensamhet. Idag så upplever jag det nästan som att folk behandlar varandra som utbytbara handelsvaror som när som helst kan bytas ut så fort bäst före – datumet har gått ut eller när de på annat sätt anses vara förbrukade. Människor lever och verkar precis som om de vore helt åtskilda från varandra. Är nutidens ideal- att leva ett så självständigt och självuppfyllande liv som möjligt – en återspegling av det allt mer individualistiska samhälle som vi nu verkar gå mot? Stockholm är en av världens mest singeltäta städer. En del forskare hävdar att det inte nödvändigtvis behöver innebära att dess invånare lever  osociala liv, utan att de själva styr över när och med vilka de väljer att umgås. En annan positiv aspekt som de väljer att föra fram är att vi börjar gå mot ett alltmer jämställt samhälle där kvinnan inte längre är beroende av mannen. Visst ska människor själva få bestämma hur de vill leva sina liv men jag anser inte att vi är gjorda för att leva ensamma och instängda i små kuber/lådor staplade ovanpå varandra. Människan är ett flockdjur och ska leva och bo tillsammans med sin klan/stam.
Är det bara jag som tänker/känner så här? Om det utifrån ett spiritualistiskt perspektiv stämmer att vi alla är Ett så måste det ju betyda att det är många fler än jag som känner så här?

Hej!

Jag känner igen mig i din beskrivning! Känner själv att jag har hamnat på helt fel planet 🤔🙁

Det hade varit kanon att få kontakt med fler som känner likadant, eftersom de jag har runt omkring mig förstår inte vad jag pratar om!! Hade känts skönt att få prata med någon som förstod!

Well, du är inte ensam på gott och ont 🙏🏻

 

Indigo Dujusu skrev:

Hej, kände att jag behövde skriva av mig Trots att jag är så lyckosam som redan har ett par vänner att umgås med ibland så lider jag ändå av något som jag tror skulle kunna beskrivas som någon typ av existentiell ångest/ensamhet. Jag saknar en nära interaktion med människor på daglig basis, med vilka jag kan vara helt och hållet autentisk med. Jag skulle beskriva mig själv som en högkänslig och introvert själ som har svårt att passa in i en värld där man förväntas vara väldigt utåtriktad, anpasslig och prestationsdriven. Jag har lätt för att lägga märke till små detaljer i min omgivning och gillar därför att blicka upp mot en stjärnklar himmel och förundras över rymdens oändliga vidsträckthet, studera änder som rofyllt glider fram ovanpå en spegelblank vattenyta, samt betrakta ett träds nakna grenar mot fonden av en sorbetfärgad himmel. Jag gillar även att vistas nära vatten samt att gå barfota och känna tyngden av mina fötter ner mot marken. Om jag fick välja vilket djur jag skulle vilja reinkarneras som i mitt nästa liv så skulle det vara en and. Jag känner en slags nära samhörighet med dem. De ser så otroligt visdomsfulla och harmoniska ut. De lever och existerar som om de vore i fullständig symbios med allt som Är. Själv känner jag mig så otroligt fragmenterad. Liksom uppsplittrad i små olika delar. Jag känner ofta att jag inte passar in i den här världen och att det egentligen var meningen att jag skulle ha fötts i en annan epok. Jag hörde att en vis man en gång sa: If you dont feel like you belong in this world, then it means that you should create a new one. Men jag vet inte hur väl det stämmer.. Det känns som att jag endast är här på lånad tid och att jag snart ska bege mig tillbaka dit jag kom ifrån. Jag hade säkert passat bättre in på 1700-1800 talet där häst och vagn var i princip det enda transportmedlet och handskrivna brev var det enda sättet att kommunicera på för att överbrygga det fysiska avståndet. På den tiden vägde man orden noggrant och skrev med stor passion och innerlighet – inget menlöst dravel. Allt för att få mottagaren att känna sig uppskattad och speciell. På den tiden levde man även i små byar på landet där man försåg varandra med olika redskap samt hjälptes åt med diverse sysslor. Jag tror att det var lättare att känna samhörighet och att man var en del av ett större sammanhang. Man värdesatte relationer på ett annat sätt och ingen lämnades utanför. Man var mer beroende av varandra för sin överlevnad än vad man är idag. Man kan säga vad man vill om arrangerade äktenskap men man var åtminstonde inte förpassad/dömd till ett liv i absolut ensamhet. Idag så upplever jag det nästan som att folk behandlar varandra som utbytbara handelsvaror som när som helst kan bytas ut så fort bäst före – datumet har gått ut eller när de på annat sätt anses vara förbrukade. Människor lever och verkar precis som om de vore helt åtskilda från varandra. Är nutidens ideal- att leva ett så självständigt och självuppfyllande liv som möjligt – en återspegling av det allt mer individualistiska samhälle som vi nu verkar gå mot? Stockholm är en av världens mest singeltäta städer. En del forskare hävdar att det inte nödvändigtvis behöver innebära att dess invånare lever osociala liv, utan att de själva styr över när och med vilka de väljer att umgås. En annan positiv aspekt som de väljer att föra fram är att vi börjar gå mot ett alltmer jämställt samhälle där kvinnan inte längre är beroende av mannen. Visst ska människor själva få bestämma hur de vill leva sina liv men jag anser inte att vi är gjorda för att leva ensamma och instängda i små kuber/lådor staplade ovanpå varandra. Människan är ett flockdjur och ska leva och bo tillsammans med sin klan/stam. Är det bara jag som tänker/känner så här? Om det utifrån ett spiritualistiskt perspektiv stämmer att vi alla är Ett så måste det ju betyda att det är många fler än jag som känner så här?