Hem > Forum > Ensamhet > Att anklagas för att vara gnällig

Att anklagas för att vara gnällig

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Blev utskälld av en kompis häromdagen som sa att mina problem var så pass omfattande att inte ens psykologer skulle orka lyssna på dem. Han sa också att jag gick in i trance när jag pratade om mina problem, speciellt när jag pratade om min pappa. Min kompis tyckte det var outhärdligt att lyssna på mig och mitt gnäll. ”Du gnäller så mycket och pratar aldrig om några lösningar.”

    Först blev jag ledsen i ett par timmar. Sedan byttes det ut mot chock. Vi pratade igen något dygn senare och då var jag otroligt upprörd. Han bad lite lamt och ursäkt och menade på att han inte är perfekt. Precis sådär som narcissister gör ”Jag är själv inte perfekt, men…”. Samtidigt som de skamlöst är mitt uppe i att peka ut någon annans brister.

    Jag umgicks med mina syskonbarn och fylldes då givetvis upp med enorm kärlek. Vilken absurd kontrast. Samtidigt malde det här på i bakgrunden i mitt huvud om att mina problem enligt honom är så pass allvarliga att inte ens psykologer kan lösa dem. Wow. Efter två dygn där jag analyserat det här i djupet av min själ för att förstå om det han säger är sant, så skrattade jag bara tillslut rakt ut. Vilken jävla idiot.

    Han har precis fått sparken från jobbet förmodligen pga samarbetssvårigheter. Han är 44 år och singel. Svårt problematisk personlighet. Klart som fan att han måste projicera över den här pinsamma uppenbarelsen han själv är på något annan än sig själv. Ja, t ex på en sådan som mig.

    Man slutar aldrig att förundras. Jag borde ha lyssnat på min magkänsla tidigare. Visste att han inte hade en fin personlighet. Jag visste ju det. Fan vad onödigt. Jag måste sluta vara så naiv.

    Trådstartaren

    Om två veckor ska jag börja i terapi igen. Ska inleda det samarbetet med att informera psykologen om att jag kan vara en riktigt svår nöt att knäcka. ”Här har du något att bita i, liksom”.

    Vad lustigt. Jag som fått så mycket komplimanger av psykologer tidigare. Och också fått höra att jag klarat mig ovanligt bra efter min uppväxt. Att jag är en stark person i grund och botten. Och klok. ”Du har så många styrkor”, sa en psykolog jag hade. Som att hon var förvånad att vi med traumabakgrund kan tänka själva.

    Nu är jag plötsligt bortom räddning.

    Jag tar till mig det han säger om att vara jobbig och ”gnälla”, jag tror han menar älta. Behöver justera mig där.

    Är väl mer svårigheten att höra just den ”kritiken” från en person som utan konkurrens är den mest gnälliga personen jag träffat i hela mitt liv. Och också att tanken slagit mig att psykologer måste ha ett helvete att ha honom som patient. Brukar tycka synd om folk i hans omgivning som tvingas lyssna på honom. Det är det som framförallt provocerar mig. När man anklagas för något man gör till kanske 30 procent, medan personen själv är liksom den bristen personifierad. Blir så absurt och svårt att ta på allvar utan att gå i försvar. Får ju lust att säga: Och det ska komma från dig?

    Kan inte prata med honom ikväll heller (han hörde av sig igår). Känner mig arg fortfarande och vill be honom dra åt helvete.

    Du blir provocerad av din väns uttalande..men han har bett om ursäkt och kontaktar dig igen, så som en vän ska göra om hen bryr sig. Du är arg och har rätt till de känslorna förstås. Men fundera vidare på varför du blir arg! Vad i uttalandet förutom att det kommer från honom, stör dig så? Jag menar bara att älta kan vi göra allihop, det är mänskligt. Sen hänger det ju ofta på Hur saker sägs. I omtanke eller med vilja att såra? Det var några funderingar från mig.

    Trådstartaren

    Det handlar om att ursäkten inte känns äkta. Han ångrar inget låter det som i mina öron. Igår kontaktade han mig igen och även idag. Han vill prata ut. Jag väntar nog på ett genuint uttryck av ånger. Det är det som gör att jag tagit avstånd nu. Man känner av ifall en person menar allvar eller inte när den säger förlåt. Min kompis här tycker det han gjorde var hyfsat okej eftersom ”ingen är perfekt”. Men jag gillar inte såna relationer där det plötsligt sker utbrott som skadar. Även om uppsåtet såklart sällan är att göra det. Men nu gjorde han det och jag vill att han tar ansvar och ser till att det inte sker igen. Det har han sagt att han inte kan lova och då tappar jag liksom intresset, om han inte tycker det är rimligt att se till så man behandlar varandra med respekt (annars ber om ursäkt och lovar bättring). Tycker det handlar om trygghet och tillit. Jag behöver känna mig trygg. Däri ligger problemet nu.

    Trådstartaren

    Har föreslagit att vi ska ta en paus ifrån varandra i ett par veckor. Tänker att det varit så intensivt senaste månaderna och säkert fullt naturligt om man då börjar irritera sig på varandra och varandras tillkortakommanden. Får se hur han reagerar på det förslaget. Är lite orolig att det inte kommer landa särskilt bra.

    Lite märkligt är det ju också att det ständigt är han som kontaktar mig dagarna i ända, jag ytterst sällan honom. Om det är någon som är beroende och i behov av den andra verkar det ju knappast vara jag som är den osjälvständiga i den här relationen.

    Känner att det är det vuxnaste beslutat jag kan ta nu att föreslå en paus. Det är för infekterat och vi båda är för upprörda och kan omöjligt nå varandra i de här tillstånden. Han missförstår mig och jag säkert honom.

    Ska ärligt säga att det ska bli skönt med ”lite semester” från den här relationen. Känner mig plötsligt så mycket friare och mer harmonisk när jag slipper.

    Trådstartaren

    Jag fick den uppriktiga ursäkten igår, tillslut. Han mådde jättedåligt. Måste säga att det var ett klokt beslut av mig att vänta ut så det fick landa ordentligt i honom, istället för att släta över det och så kanske han gör samma misstag i framtiden. Sen fortsatte jag förklara att jag tycker det är bra ide att vi tar en paus, då fick han panik och sa att det kändes helt fruktansvärt smärtsamt att släppa mig. Att han inte klarar det. Då kände jag att det var min tur att ta ansvar för mina tillkortakommanden och bad om ursäkt för det. Så där landade vi i, en försoning kan man säga. Och så paus på det. Tror det här kan varit bra för oss, att vi båda fått viktiga insikter om oss själva av det här som inträffade. På olika sätt men ändå ögonöppnande.

    Tror också det här triggade igång hans övergivenhetssystem. Vilket inte kändes bra alls. Och för mig triggade det igång att jag är dömd till ensamhet. Att jag är för ”problematisk” och därför ska få skäll för det. Där jag landar i övergivenhet och ska skylla mig själv typ. Barnhemsungen, liksom.

    Jag förstår. Tror du gör rätt i att fortsätta pausa relationen, det kan ge distans och att möjlighet att se det på andra, nya sätt. När du skrev ”Men jag gillar inte såna relationer där det plötsligt sker utbrott som skadar” och att det handlar om trygghet och tillit, då förstod jag precis vad du menar. Eftersom jag är i en liknande situation fast med mitt..ex. Kan knappt skriva det, så ont gör det. Men visst är det så, man behöver känna den där grundläggande tilliten. Att den personen finns där, och kan ”ta” vissa saker. Eller kanske spegla på rätt sätt. Jag tolkade det till att din vän hade bett om ursäkt där i början, på ett genuint sätt. Men så var det ju inte. Ja sånt känner man. Det är ju det som är grejen, att man kan landa i en läkande förståelse för varandra. Kan man inte det…om det går för långt, man är för olika och gud vet vad, så är det bättre att säga hej då. Jag är urkass på det, just nu river ensamheten och saknaden i mig. Men jag antar att det ibland är nödvändigt.

    Trådstartaren

    Det är lugnt. Förstår att man kan bli helt förvirrad av såna här typer av trådar. Kände mig uppjagad när jag skrev så kan tänka mig att man funderar ordentligt på vad jag är för typ av filur, egentligen. Hur som helst är det mycket med den här killen som är att han agerar ”djävulens advokat” (hans ordval), och nu senaste menade han på att det var ”tough love” han ägnade sig åt när han gick till den här verbala attacken att jag är bortom räddning. Jag kan inte sluta skratta åt det här, fortfarande. Det är en lång uppförsbacke nu att jag ska hitta tillbaka till den här personen ”efter pausen”. Njuter av den här ledigheten och känner mig friare än på länge. Tycker mig till och med se i mina inlägg att jag är mer samlad än jag varit på månader. I wonder why? Haha jösses alltså.

    Vad skönt att du landat i den känslan..att vara mer samlad. Lite som att hitta tillbaka till sitt vanliga jag? Låter fritt och oberoende. Det är ju så, om inte ens relationer i längden tillför mer positivt än negativt, då måste man ju ta ett steg därifrån. Tough love är intressant…vad är det egentligen? Jag tänker att om den den som utsätts för det inte upplever det så, är det ju inte något annat än ett övergrepp. Tänker direkt på min far…vars narcissistiska vrede jag än en gång utsatts för. Mitt brott? Jag var i behov av stöd, ja jag gjorde misstaget att söka hans support och åsikt i en för mig känslig fråga. Då tog han upp mobilen och började surfa. När jag påpekar det, möts jag av hätskhet och förolämpningar. Jag kan inte efter 50 år klura ut hur jag ska förhålla mig till honom. Bara att mitt sår gång på gång rivs upp pga hans brist att möta mig på riktigt.

    Trådstartaren

    Vad fruktansvärt! Stor kram till dig, fina du <3 Jag tror på att rikta uppmärksamheten på de här männen (din pappa och min kompis). Är så lätt att gå in i analyser om varför man har kontakt med såna personer, eller vad man själv borde kunnat göra annorlunda? En tanke om din pappa är att han kanske innerst inne inte alls vill finnas där för någon annan än sig själv, och det skapar ilska hos honom att ”behöva tydliggöra” det? Därav den narcissiska vreden? Tycker ofta en hel del män som är destruktiva  generellt faktiskt förväntar sig oftast just av oss kvinnor att vi ska förstå de på alla möjliga tänkbara sätt. Gör man inte som man ”borde” så blir man direkt hårt kritiserad, utskälld, eller på andra sätt får sig i princip ”en omgång” för att inte begå samma misstag igen? Där går ju lite varningsklockorna.

    Vill du berätta vad som hände sen efter din pappa betedde sig såhär emot dig? Kan han någonsin be om ursäkt efteråt eller är det kyla du fortsätter bemöttas av då? Brukar han vara känslig just för när andra är i behov av stöd – eller liksom vill ventilera något – om du vill säga? Låter förskräckligt ärligt talat. Blir ledsen att höra om det, att du blir utsatt på det sättet av honom – så smärtsamt det måste vara <3

    Hej!
    Sorry att jag ångvältar mig in i er konversation men situationen med den manliga vännen är så absurt lik en jag hade med en manlig vän för ca tre veckor sedan. Vi satt på min balkong, jag hade precis bjudit honom på mat och bärs (jag dricker inte själv). Jag är i en dålig period så jag pratade väl om min brist på livslust och glädje, minns inte helt. Han sa ”du måste byta perspektiv, börja vara tacksam för det du har istället för att fokusera på det du inte har”. Det har han sagt tusen ggr tidigare. (Han har även tidigare sagt ”det är skitsvårt för mig att hjälpa dig för du gör inte som jag säger” (!!!!!!!).) Jag svarade att det inte är så lätt i praktiken att bara byta perspektiv. Jag vet fan inte hur man gör. Plötsligt från ingenstans blev han skitarg på mig, sa att jag var otacksam för hans ”engagemang” och att jag inte verkar vilja må bra. Han tänkte minsann inte umgås med mig om jag ska fortsätta vara så negativ och gnällig. Sen stormade han ut.
    What the fucking fuck?! Typ tre veckor senare fick jag ett sms ”Hej! Jag är inte arg. Bara så du vet.” Nähä, tänkte jag. Skönt för dig. Själv är jag fortfarande flabbergasted och fattar typ nada. Men jag orkade inte bråka så jag skrev att jag inte heller är arg och att det måste blivit något missförstånd som vi får reda ut framöver. För en timme sen fick jag ett missat samtal och ett sms: ”Hej gullet!! Har inget speciellt på hjärtat men tänkte om du ville ses? Puss!”
    Jag svarade: ”Hej! Missade precis, hade på ljudlös och var och pinkade. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag letar ursäkter i mitt huvud för att slippa skriva att jag inte klarar av att umgås med någon för att jag mår helt fruktansvärt. Jag vill inte att det ska vara så. Och jag vet att du tycker att jag är negativ och gnällig. Men faktum är att nu är det så.” Tystnad. Inget svar. Undrar om det varit annorlunda om jag skrivit att jag har maginfluensa. Om jag hade fått en gnutta empati då. Eller åtminstone ett svar.

    Tack för kramen, den känns fin. Det är ju det vi människor behöver när vi har psykisk smårta, en spegling som är varm och empatisk. En kram. Omtanke. Ett ”jag vet att det här är svårt för dig” – jag finns här och lyssnar, ja jag vet till och med hur det kan kännas för jag har varit med om liknande”. Och ”det kommer att bli bättre”…det hoppet, stöttningen -den är så livsavgörande.  Det är väl därför  jag är här på forumet. För att vara medmänniska och för att dela av det som är svårt och allmänmänskligt.

    Kan vara så som du skriver om att min far bara vill vara där för sig själv. Eller så har han en brist och inte kan ta in en annan människa.  Ibland skymtar förståelse..men inte denna gång. Ja vad hände efter…jag bad om hans ursäkt men han tyckte jag skulle ”kompromissa och säga att jag var känslig”. Jag sa då att det är normalt att vara känslig när man är i ett uppbrott från en relation (vilket är fallet för mig just nu). Hans svar var att han inte ville ”underkasta” sig. Hur han nu kan få det till att det handlar om det. Som att erkänna någon annans behov skulle innebära ett nederlag för en själv..

    Jag grät i två dagar, sedan tog jag bort honom från sociala medier. Men det hindrar honom inte att vara arrogant i kommentarstrådar mot mig ändå. Det känns som jag håller på att gå sönder. Har väldigt svårt att veta hur jag ska förhålla mig. Distans är det bästa tror jag, men det är också en sorg över att inte bli sedd, hörd eller lyssnad på men till råga på det, också totalt nedmejad.

    Jo, han kan be om ursäkt ibland…ofta är det när hans självbild faller och då kommer ett förlåt.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.