Jag tycker inte att du ska känna dig självisk för att du inte vill förlora din kompis. Jag tror att det är precis det hon behöver. Att någon älskar henne och bryr sig och vill ha henne kvar.
Fast hon kanske har svårt att ta till sig den omtanken nu.
Jag tror du ska vända dig till någon som är proffs på fin situation som kan stötta dig.
Du skriver att du inte kan prata med en någon om det, tolkar jag det rätt om jag frågar om det är för att du känner att du förråder din kompis.
Hon kanske tycker att det är jobbigt att någon ingriper nu, men när hon mår bättre kommer hon säkert att uppskatta det.
Jag har upplevt att när man mår dåligt kan man uppleva en trygghet i att vara kvar där. I allt negativt och destruktivt. Man är rädd för att må bra igen.
När jag var deprimerad kändes det som något tagit över min hjärna, en djävul eller demon.
Jag såg ingen utväg ur mår det, och djävulen såg också till att jag var rädd för att må bra igen.
Jag tror denna känsla beror på obalans bland signalsubstanserna i hjärnan. Brist på seratonin.
När jag såg allt i svart och det till och med kändes tryggt, och som mitt naturliga tillstånd fick jag antidepressiv medicin utskriven av en läkare. Medicinen var Citalopram och jag äter den fortfarande förebyggande. Men läkaren sa att medicinen i början gör att det känns värre. Den har en slags invänjningstid. Så i början bör man också ha en samtalskontakt.
Jag tror att din kompis behöver äta medicin för att må bättre också, och såklart en samtalskontakt.
Men jag tycker att du ska prata med en vuxen ändå, efterdom det är olidligt att bara se på hur dåligt någon man tycker om mår. Hellre förråda personen än inte göra något alls tycker jag.
På din beskrivning mår hon fruktansvärt dåligt. Allt är svart. Så mitt råd är att ingripa!
