Vet inte var jag ska börja. Crohns vid 15-års ålder och Addison samt kronisk bihåleinflammation i alla bihålor vid 40. Genomgått flera tunga separationer under mitt 46-åriga liv, och den senaste för ca tre år sen har drivit mig in i en ensamhet som är förlamande. Jag är trasig fysiskt och psykiskt på så många sätt. Jag har självhat i grunden och har blivit mer och mer självdestruktiv i mitt leverne. Jag är varannan vecka pappa till två fantastiska barn, och när de är hos mig har livet mening och jag orkar för det mesta. När de lämnar för mammavecka är det som att jag trillar ner i svart hål utan botten. Jag önskar sällskap och en sambo, men har inte orken, varken fysiskt eller psykiskt att ta mig an ett nytt förhållande. Har testat, men blev lämnad pga jag inte har energi.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Har besökt psykakut, pratat med läkare och nu har jag blivit skickad på mindfulness för femtielfte gången. Önskar att livet bara tog slut.
23 juli 2024 kl. 16:42
Är så ensam och har fruktansvärd ångesr
-
-
Energibrist är verkligen ett underskattat problem. Verkar inte som att läkarna heller vet vad man ska göra åt det? Pratade med en bekant för ett tag sedan om behovet av att bara vara tillsammans med andra. Att umgås kan ibland kännas för energikrävande: man ska kunna hålla fokus, vara engagerad, hålla igång en konversation enligt konstens alla regler, kanske delta i någon aktivitet eller vara någonstans som känns kognitivt uttröttande (ex. hög musik, mycket folk). När man är trött behöver man fortfarande sällskap av andra men man orkar inte umgås på samma sätt. Att bara finnas i varandras närhet kan vara tillräckligt. Kanske skulle vi trötta själar skaffa en egen tinder där vi bara kan hänga tillsammans ett tag.
Hmm… funderar på vad det kan finnas för mötesplatser som kan fungera (?)
-
Hela online-dating biten har jag lagt ner. Får bara mer ångest av alla hurtiga människor med bilder från gymmet eller vandrandes i fjällen och som söker nån med ”aktiv livstil”. Jag blir fysiskt sjuk av att aktivera mig för mycket(läs:typ fem km frisk promenad tre dagar i rad). Efter jobb, barnvecka, hus och hund, som knappt får sitt, är jag helt slut på alla plan och orkar knappt ta hand om mig själv. Hade verkligen varit fint att kunna umgås med någon helt utan krav så som livet är just nu, men som du skriver ovan, var hittar man dessa människor i verkligheten? För mig har det gå så långt att jag dessutom slutat försöka helt hållet, för vem vill ha en multi-sjuk sambo som inte orkar med ett skit? Jag känner inte att jag har något att erbjuda någon annan längre… tyvärr. Likväl behöver jag kramar och närhet som alla andra. Livet skulle f-n inte bli såhär.
-
Hur går det, lila kakao?
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.