varje gång han knarkar och blir hög så känner”Jag jag kan inte leva såhär”men så har vi stunder tillsammans när man önskar att tiden kunde stanna och allt känns så rätt. I några dagar
,sedan börjar allt om,han tar amfetamin är vaken tre dagar i sträck och är så hyper att den som skulle se det skulle tro att det var ett skämt. han pratar N o n s t o p. Alltså han pratar massa skit / nonsens i tre timmar MED SIG SJÄLV i en otrolig hastighet ögonen uppspärrade som i en parodi på en hög människa sedan sover han i en vecka eftersom han varit så fruktansvärt hyper. Jag hade kommit igång med städningen , men när han blir så så måste jag packa min väska och påse ifall det skulle eskalera, och ge mig ut i sena kvällen till min egna lägenhet . Så soporna står och mognar och jag känner givetvis att det inte är nån mening att hålla efter där. Själv har han helt tappat arbetsförmågan klarar inte ens av att skölja av sin tallrik efter måltid,och ett tag var det faktiskt han som skötte allt det..
men när jag ser på alternativet, att vara ensam/ bo själv. Så väljer jag faktiskt att ha ett förhållande med honom är det nån som förstår mig i det? Det finns ju så många ensamma här
