Annorlunda

Jag känner mig så annorlunda i jämförelse med personer i min närhet. Det känns som om ingen förstår, framförallt, hur jag mår. Har diagnoserna Bipolär sjukdom typ 2 och GAD. I min bipolaritet är jag främst plågad av depressiva skov, dvs nästan inga hypomanier eller manier. Depressionerna i kombination med ångesten är extremt jobbiga, men ingen vill förstå hur jobbigt det är. Mitt inre liv är alltid väldigt aktivt och jag tänker på existentiella frågor hela tiden (döden, livet, Guds existens osv). Jag grubblar helt enkelt. Oftast vill jag bara ligga hemma i sängen men jag är livrädd för att fastna i ett sånt beteende. Jag känner mig tvingad att gå emot min ångest men det blir inte bättre. Nerverna sitter utanpå och jag är extremt känslig för alla typer av stimuli. Kan inte sortera intrycken.

Är det någon som känner igen sig?

Hej du,

Ett tag sen du skrev, hur mår du idag?

Har inte samma diagnoser som du men känner ändå igen mig i det du skriver med nerverna utanpå och att jag är så rädd att fastna i ett beteende att jag tvingar iväg mig och trycker undan mycket av känslorna och tankarna. Har du någon att prata med som lyssnar om du säger att du menar allvar och behöver hjälp? Någon som faktiskt kan stötta på det sätt du behöver? Går du och pratar med någon professionell?

Kram på dig <3

Hej,

jag mår sämre än någonsin. Dock har jag hittat en tillförlitlig lösning på mina problem: alkohol. Ångesten är som bortblåst, andra människor är inte längre farliga och allt känns mycket mer levande. Jag får ingen professionell hjälp värd namnet; stödjande samtal tror jag det kallas. Påtalar ständigt att jag menar allvar, kunde lika gärna sagt att jag kan andas. Inget tas på allvar.

Tack för att du lyssnade!