Jag börjar redan få ångest inför nyår. Jag är extremt känslig för höga ljud och har även en slags synskada som gör att jag har svårt att uppfatta var saker och ting befinner sig i förhållande till mig och till varandra. Detta gör att jag bokstavligt talat får panik av nyårsraketer om jag råkar befinna mig utomhus. Inomhus är det lugnt, så länge alla fönster är stängda så att de dämpar ljudet. Utomhus känns det som om mina trumhinnor ska sprängas. Det värker verkligen i öronen. Jag är samtidigt livrädd att komma i vägen för raketerna, eftersom jag har svårt att uppfatta var de befinner sig i förhållande till mig.
En strategi som fungerar är att undvika att gå åt efter att smällandet har börjat, eller att fly någonstans dit det inte finns några raketer. Min mamma bor långt ute på landet, i skogen där man varken ser eller hör en enda raket. Helt underbart! Därför firar jag oftast nyår hos mamma, men i år ska hon jobba på nyårsafton. Hon kommer inte hem förrän vid halv tio på kvällen, och att sitta ensam fram tills dess känns sådär. Eller det känns rent ut sagt skitjobbigt.
Några gånger har jag firat nyår med vänner, men då har det oftast blivit jobbigt och ångestfyllt p.g.a. att de andra fått för sig att gå ut och titta på raketerna, eller helt plötsligt velat ge sig iväg till en fest någon annanstans. Och jag vägrar verkligen gå ut när det smäller, även om det “bara” handlar om att gå ut från huset, in i en taxi, ut ur taxin och in i ett annat hus. Jag går inte ut när det skjuts raketer, punkt. De som känner mig vet om min ljudkänslighet, men när jag firat nyår med vänner så har det oftast inte bara handlat om mina vänner, utan även om deras vänner, och jag kan inte gärna begära att alla som kommer på ett nyårsfirande ska anpassa sig efter mig. Tyvärr kan jag inte ha nyårsfirande hemma hos mig heller, eftersom jag bor i en pytteliten uthyrningsdel.
Dessutom känner jag sällan att det är någon som räknar med mig när det kommer till nyår eller andra speciella dagar. I år satt jag ensam på midsommar. När jag frågade vad folk skulle göra, och om någon ville fira midsommar med mig, så var alla redan upptagna. Jag antar att en stor anledning till att det blir så är att jag har svårt att släppa in andra människor. Jag har svårt att utveckla riktigt nära vänskaper, fastän jag inget hellre vill än att utveckla nära vänskaper. Jag blir en sådan som andra människor öppnar sig för och ber om råd, och jag låter det bli så. Själv vågar jag aldrig ta initiativ till de där riktigt nära, förtroliga samtalen. Jag jobbar med detta tillsammans med min samtalskontakt och jag hoppas att jag en dag ska kunna öppna upp och släppa in andra människor i mitt liv. Just nu är det tillräckligt jobbigt bara att släppa in samtalskontakten…
