Alltid ensam!

Jag tycker jag är social, bildad, empatisk och har humor. Men kommer inte ur min ensamhet. Står inte ut med kallprat och inte med människor som inte förstår mig. Har lämnat flera ”vänner” för att jag tycker att dom inte”ser” mig! Är jag inne i en återvändsgränd? Kanske borde jag byta jobb, gå på kyrkans ensamkvällar, erkänna att jag är ensam, skriva här… hur gör ni andra?

Känner igen mig så mycket! Jag har lätt att prata med folk, både vardagsprat och allvarliga ämnen. Jag skämtar oxå när tillfälle ges och enligt min kille ( som är den enda människan jag har i mitt liv ) är jag bra på att veta vad man ska säga tex vid spontana träffar med andra.Om folk svarar , ler och skämtar är jag snart med, men om dom är tysta blir jag obekväm. Men jag vill inte ha vänner och bara kallprata med då och då på en fika. Det tröttnar jag snabbt på och ibland kan jag känna att det blir lite fånigt då jag har lätt att “se igenom” saker och då tappar jag fokus och blir uttråkad. Jag vill vara mig själv och säga det jag funderar på. Men jag har aldrig haft vänner på riktigt, bara några som jag fikat med och som inte lett till närmare vänskap. Jag är alltid den som hör av mig jag tycker det är självklart. Men upplever att det är sällsynt att folk  hör av sig spontant när dom ska göra något. Dom verkar alltid ha andra som kommer före…. Ett tips är om du hittar en aktivitet som du gillar och om du kan träffa någon där? Jag går på aktiviteter men på en av dom känner jag mig utanför eftersom jag är den enda som är långtidssjukskriven och upplever att folk är nyfikna på varför. Jag vill inte berätta om det till folk jag inte lärt känna. Och alla pratar om jobb och familj då känner jag mig oxå utanför. Så har det varit på alla mina jobb med. Dom flesta pratar om sina familjer, resor, husköp osv Jag har jobbat deltid tidigare och hade aldrig råd att göra någonting. Och nu har jag ännu mindre pengar som sjukskriven. Jag hittar inga andra med såna problem, alla verkar ha det hyfsat gott ställt. Personer jag träffar har svårt att förstå att man kan ha det som mig…På den andra aktiviteten finns det iaf sjuka men dom lever helt olikt mig, är inte intresserad av tex  hälsa och motion, så när jag sa att jag ville leva sundare och gå ner i vikt  blev jag pikad för det…Inte så att någon var elak, men det kändes ändå obekvämt. Jag var tydligen inte tjock nog…Dom känner sällan till det jag vill prata om, när det gäller mer “bildade” diskussioner. Jag fattar inte hur andra hittar vänner som är så lika dom själva.

Hej. Jag känner igen mig mycket i det ni säger. Vill någon av er prata med mig/bli min vän. Känner mig helt tom

Anonym skrev:

Känner igen mig så mycket! Jag har lätt att prata med folk, både vardagsprat och allvarliga ämnen. Jag skämtar oxå när tillfälle ges och enligt min kille ( som är den enda människan jag har i mitt liv ) är jag bra på att veta vad man ska säga tex vid spontana träffar med andra.Om folk svarar , ler och skämtar är jag snart med, men om dom är tysta blir jag obekväm. Men jag vill inte ha vänner och bara kallprata med då och då på en fika. Det tröttnar jag snabbt på och ibland kan jag känna att det blir lite fånigt då jag har lätt att ”se igenom” saker och då tappar jag fokus och blir uttråkad. Jag vill vara mig själv och säga det jag funderar på. Men jag har aldrig haft vänner på riktigt, bara några som jag fikat med och som inte lett till närmare vänskap. Jag är alltid den som hör av mig jag tycker det är självklart. Men upplever att det är sällsynt att folk hör av sig spontant när dom ska göra något. Dom verkar alltid ha andra som kommer före…. Ett tips är om du hittar en aktivitet som du gillar och om du kan träffa någon där? Jag går på aktiviteter men på en av dom känner jag mig utanför eftersom jag är den enda som är långtidssjukskriven och upplever att folk är nyfikna på varför. Jag vill inte berätta om det till folk jag inte lärt känna. Och alla pratar om jobb och familj då känner jag mig oxå utanför. Så har det varit på alla mina jobb med. Dom flesta pratar om sina familjer, resor, husköp osv Jag har jobbat deltid tidigare och hade aldrig råd att göra någonting. Och nu har jag ännu mindre pengar som sjukskriven. Jag hittar inga andra med såna problem, alla verkar ha det hyfsat gott ställt. Personer jag träffar har svårt att förstå att man kan ha det som mig…På den andra aktiviteten finns det iaf sjuka men dom lever helt olikt mig, är inte intresserad av tex hälsa och motion, så när jag sa att jag ville leva sundare och gå ner i vikt blev jag pikad för det…Inte så att någon var elak, men det kändes ändå obekvämt. Jag var tydligen inte tjock nog…Dom känner sällan till det jag vill prata om, när det gäller mer ”bildade” diskussioner. Jag fattar inte hur andra hittar vänner som är så lika dom själva.

jag förstår dig precis då jag själv är i samma situation. Jag är ett jobb och där är jag inte ensam, men så fort jag lämnar mitt jobb så kväver ensamheten mig, jag träffar inga vänner, för jag har lämnat all dålig umgänge , jag har inte tränat något nu under dessa jobba tider vi befinner oss i just för att inte smitta eller Själv bli smittad. Jag kommer inte till skott med någonting alls. Alltså jag är på jobbet och isolerad hemma, lagat matlådor och kollar på tv. Jag är 32 år. Jag vill ju inte ha det såhär redan nu. Ensamtheten tar död på min inombords