Jag trodde att jag höll på att bli bättre. Verkligen. Eller är jag det? Jag vet inte.
Det känns som att det alltid kommer va jobbigt att va jag. Jag kommer aldrig passa in och jag kommer aldrig få vänner. Jag kommer aldrig kunna slappna av eller sluta övertänka. Även om det inte är så illa som tidigare känns det som att det skulle kunna bli det. Om jag tillät det.
Varje dag tänker jag på allt som hänt. Det är alltid något som påminner och jag kan inte stänga av tankarna. Det är som att jag aldrig slutar snurra och det finns alltid något nytt att oroa sig för. Och nu sitter jag ensam i min lägenhet som alla andra vällar och undrar om det är såhär mitt liv kommer se ut för alltid. Det känns verkligen så. Det är så tomt här hemma att det känns som att jag försvunnit från jorden. Det finns inte en enda människa som tänker på mig eller bryr sig om mig. Jag kommer alltid vara ensam.
