Alla säger är det något så hör av dig, när jag hör av mig finns ingen

[Pink Kipave]

Min yngsta dotter hatar mig. Min pojkvän ignorerar mig. Jag har precis blivit utskriven och behöver all kärlek jag kan få men ingen bryr sig har varit hemma sen i fredags och bara gråter o tänker på att dö ingen skulle sakna mig ingen skulle bry sig

[Pink Hufehe]

Pink Kipave skrev:

Min yngsta dotter hatar mig. Min pojkvän ignorerar mig. Jag har precis blivit utskriven och behöver all kärlek jag kan få men ingen bryr sig har varit hemma sen i fredags och bara gråter o tänker på att dö ingen skulle sakna mig ingen skulle bry sig

låter fruktansvärt ❤️ Jag tror nog att dem inte vet om hur mycket du betyder för dem, det är vad jag tror. Om du skulle försvinna skulle dem bli jätteledsna , kanske dem mår dåligt själva ? Och därför inte visar nån kärlek? Kramar

Pink Kipave skrev:

Min yngsta dotter hatar mig. Min pojkvän ignorerar mig. Jag har precis blivit utskriven och behöver all kärlek jag kan få men ingen bryr sig har varit hemma sen i fredags och bara gråter o tänker på att dö ingen skulle sakna mig ingen skulle bry sig

Jag lider med dig, tyvärr är psykiskohälsa tabu i Sverige, man får inte må dåligt för då får man problem med andra. Fast det borde vara tvärtom.

Jag har varit sjuk hela livet, men har aldrig haft så mycket problem med människor både i psykvården och i mitt liv som den dagen jag begick mitt första självmordsförsök och bad om hjälp.

I Sverige ska man vara stark, ta eget ansvar för sina egna problem som andra gett en, sina trauman som andra gett en, man ska inte prata om hur man mår för då är man “gnällig och jobbig”, alla tror att ensam är stark när det är tvärtom och dessutom dokumenterat att det är tvärtom.
Sedan får man höra att “Du är inte den enda som har problem” när man ber om hjälp. Fast man är 100% medveten om att man inte är ensam för en del av oss har koll på hur folk mår pga våran livserfarenhet i ämnet.
Så istället för att hjälpa varandra må bättre, bry sig om varandra så ska man bråka med den som ber om hjälp och mår dåligt.

Jag blir så ledsen att jag får höra dessa stories’arna av 1000tals människor varje år. Att dem känner samma sak som det jag berättade om ovan. Som du vackra människa som startade tråden känner.
I Japan är det accepterat att ta sitt liv en kultur, och man får hjälp om man vill ha det.
Medans i Sverige är det tabu att må dåligt, och mår man så dåligt att man vill dö så blir man attackerad av ALLA när man är som svagast och behöver som mest stöd. Med alla “ALLA” menar jag Vänner, Familj, Bekanta, Arbetskamrater, Arbetsgivare, Myndigheter, Psykvården med flera.

Varför jag nämner Japan är för att Japan har flest självmord i världen. Sverige har näst flest självmord i världen. Ändå är det så stor skillnad på hur Japaner accepterar Psykisk ohälsa och dödslängtan mot vad Svenskar gör.
Orden “Du är inte den enda med problem” när man försökt ta livet av sig, och den personen som attackerar en bara har svårt att köpa vinterdäck eller en ny TV för att TV’n gick sönder är så vanliiga. Dessutom bråkas det med oss i samhället som mår sämst på regelbunden basis. istället för hjälpa oss och ge stöd. Men nu är det så att INGET problem är för litet. Alla har känslor och alla problem ska bearbetas med stöd och hjälp av omgivningen, och självklart av egen kraft. Men vissa är så traumatiserade att egenkraft inte fungerar längre då man kämpat sönder sig.

I andra länder tar man hand om varandra, speciellt vänner och i familjen.
Medans i Sverige ska man klara sig själv, och om man talar om hur man mår så får man värre problem än dem man hade som gjorde att man började må dåligt eller ville dö eller började självskada psykiskt och fysiskt och liknande.

Sverige är ett av världens mest kallaste länder, där var och en ska sköta sig själv och där det är fult att prata om hur man mår. För då är man en dålig djävul som får skylla sig själv.
Blir så ledsen och kommer aldrig bli av med min dödslängtan så länge Sverige är så här mot alla som mår dåligt. Då pratar jag även de som har fysiska sjukdomar för det är samma elände i attityden där hos Svenskar.

Den sjuke: “Jag har terminal cancer”, “Jag har fått ALS” , “Jag höll på att dö i ett astmaanfall, hamna på intensiven”
Gemeneman: “Sluta klaga och bit ihop, ta ansvar, gör något åt saken istället för att gnälla.”