Alla har en vardag TILLSAMMANS men jag står utanför

[Azure Nonuge]

Alla har en vardag TILLSAMMANS men jag står utanför.

Jag har aldrig känt så här tidigare. I somras efter att Corona har brytit ner och ”strippat” mig naken utan mina framgångar – jag förlorade allt på en vecka, mitt bolag, mina fritidsaktiviteter och min identitet. Kände att allt jag jobbade med och tyckte om att göra inte var viktigt i världen (event och underhållning). Kände mig maktlös. Och då kände jag att jag ville försvinna.

Fly landet. Gömma mig tills detta var över så ingen kunde se mitt misslyckande.

Nu efter ett år, med överarbete som lett til sjukskrivning som i sin tur blev en ny väg till att börja plugga igen. Trots att detta är en enorm resa jag har gjort så kan jag inte hjälpa känna mig så ensam. SÅ ensam på att göra denna resan själv.

I fredags berättade ännu tjejkompis att hon väntar barn, och jag är så lycklig for henne men samtidigt så är det 5:e kompisen som blir gravid eller fått barn under detta året. En annan har förlovat sig, 2 till har gift sig. Jag börjar gråta när  jag får sånna här nyheter, och tyvärr inte av glädje längre.

Det har slagit mig att alla mina nära kära kompisar har sina liv nu, sina egna liv. När vi träffas så är det ett extraordinärt tillfälle, Jag finns inte med räknad i någons vardag. Ingens vardag skulle bli förändrad om jag inte längre fanns. Jag betyder inte allt för någon. Jag delar inte vardagen med någon. Jag har ingen att resa med på sommarn, ingen att ta beslut med, ingen att diskutera vardagliga tankar med. Ingen att luta mig mot.
Känner mig som en, a jag vet inte, den mest ensamma varelsen på denna planeten.

Jag vill inte känna så här. Jag vill, som jag har varit tidigare – sprudlande och så lycklig för allas händelser i livet!
Jag vet att min resa är viktig för mig att gå igenom och förstå, förstå mig själv och varför jag kände att jag tappade min identitet när ja inte längre kunde leverera. Det är stort – Men det är väl om klyschorna säger att framgång är ingenting om man inte har någon att dela dom med?
(Och då menar jag ju inte ens grisig materiel och kapital framgång – utan EMOTIONELLT!!!)

Jag har blivit så duktig på att regga mina tankar efter att få ha gått på KBT, men jag kan fortfarande inte stoppa dom för alla känslor har ju en funktion. Men jag kan inte låta bli att bli rädd för mig själv. Tidigare var min värsta tanke om mig själv att ”Jag är sämst, ag klarar inte av nånting” men nu är det ”Det skulle inte påverka någon om jag inte fanns”

– Men alltså vad är det jag säger??? Tänk om jag hamnar i panikångestattack och börjar skada mig själv och tillslut så lever jag inte mer??? Vad är det försegår ?? Härregud. Blir så rädd för mig själv. Litar inte på mig själv mer. I något beslut alls.

Påminnelsen om att jag fyller 27 om en vecka och ska fira det själv känns som att jag vill försvinna ner i jorden.

När jag läser det du skriver tycker jag du har kommit så oerhört långt i din utveckling som kan sätta ord på det där och se det från ett metaperspektiv. Skulle inte själv vara kapabel till det, tror jag!

Att dela emotionella upplevelser, tankar och känslor är fan a och o för ens överlevnad. Kunna känna sig förankrad till den här planeten. Känna att man hör hit. Det är något med det där när kompisar flyger in i sambo- och familjeliv som är ganska obehagligt. Har själv upplevt det på nära håll men förstod inte riktigt då vad som hände. Jag vet inte om du vill ha något tips men jag skriver ett och så får du göra vad du vill med det. Försök ändå att vara nära dina kompisar trots att de nu går in i sina bubblor av graviditeter och giftermål. Man kan alltid hänga med trots att sin tjejkompis har en liten bäbis i vagnen. Så stor skillnad på vänskap skulle inte jag säga att det faktiskt är. Inte om man ser till att inte göra en för stor deal av det hela.

De kompisar jag haft och som fått barn har dessutom varit extremt tacksamma att få umgås när de har små bebisar och sitter hemma hela dagarna. Även min syster har nog aldrig uppskattat min närvaro som hon gör när hon har massor av ungar och en snudd på omöjlig snubbe att förhålla sig till. Det är som att kvinnosläktet behövs mer än någonsin när familjer skapas, är nog fanimej min insikt i det hela, hehe.

Ge inte upp och våga finnas kvar hos dina kompisar, även om det kanske är på ett litet annorlunda sätt <3

Känner igen mig så mycket i det du skriver om att inte vara en del av någon annans vardag. Fy, det är en hemsk ensamhestskänsla. Hoppas du får känna annorlunda snart🤍😔