Hem > Forum > Ensamhet > 15 år i staden.

15 år i staden.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag är 15 år och lever ett väldigt jobbigt liv med höga förväntningar, jag har hela mitt Liv haft skilda föräldrar som båda har det bra ställt, bor i ett fint hus med en fin trädgård men det har alltid funnits ett stor pågående lidande i mitt liv. Jag har aldrig någonsin passat in och har grov personlighets ångest. Men det som har tärt på mig mest är att ända sedan jag var liten har min låtsas mamma varit fysisk mot mig dvs. Hon har tagit tag i mig så hårt att mina armar var helt blåa eller slagit mig och vid tillfällen kastat mig mot väggen osv. Och pappan min har valt att inte ta tag i det. Nu är jag 15 år och bor inte där längre, har under 2 år nu haft ganska rejäla knark problem, jag som är en relativt smart individ har alltid fått höra av mina lärare vilken stor potential jag har, men idag vakna jag och allt kändes konstigt, Jag får ett sms av min fv som är grovt emot rökning där de står ”när rökte du senast, var ärlig” jag som den ärliga person jag är sa som det va och hon svarar ”mm” då klicka det som för vem som helst att hon var sur liksom inget mer med det, men det är så mycket värre för 2 veckor innan det här har hon gått bakom min rygg med en kompis till mig och jag har nyss förlåtit henne, under den tiden vi bråkade försökte jag skära upp mina handleder för jag mådde så dåligt. Och nu när jag gör det här felet som förstås har hänt förut blir hon så arg att hon nu inte vill ha något med mig o göra. Så nu när jag skriver detta känner jag absolut ingen lust att leva och mina rakblad ligger i rummet bredvid och bara väntar på mig, vill inte leva såhär längre. Har försökt få hjälp av fyra olika psykologer på fyra olika ställen men ingen har lyckats hjälpa mig. Känner i stort sätt inget sug för o leva längre och vet inte om jag kommer orka leva såhär mycket längre till, snälla hjälp…

    Jag är 15 år och lever ett väldigt jobbigt liv med höga förväntningar, jag har hela mitt Liv haft skilda föräldrar som båda har det bra ställt, bor i ett fint hus med en fin trädgård men det har alltid funnits ett stor pågående lidande i mitt liv. Jag har aldrig någonsin passat in och har grov personlighets ångest. Men det som har tärt på mig mest är att ända sedan jag var liten har min låtsas mamma varit fysisk mot mig dvs. Hon har tagit tag i mig så hårt att mina armar var helt blåa eller slagit mig och vid tillfällen kastat mig mot väggen osv. Och pappan min har valt att inte ta tag i det. Nu är jag 15 år och bor inte där längre, har under 2 år nu haft ganska rejäla knark problem, jag som är en relativt smart individ har alltid fått höra av mina lärare vilken stor potential jag har, men idag vakna jag och allt kändes konstigt, Jag får ett sms av min fv som är grovt emot rökning där de står ”när rökte du senast, var ärlig” jag som den ärliga person jag är sa som det va och hon svarar ”mm” då klicka det som för vem som helst att hon var sur liksom inget mer med det, men det är så mycket värre för 2 veckor innan det här har hon gått bakom min rygg med en kompis till mig och jag har nyss förlåtit henne, under den tiden vi bråkade försökte jag skära upp mina handleder för jag mådde så dåligt. Och nu när jag gör det här felet som förstås har hänt förut blir hon så arg att hon nu inte vill ha något med mig o göra. Så nu när jag skriver detta känner jag absolut ingen lust att leva och mina rakblad ligger i rummet bredvid och bara väntar på mig, vill inte leva såhär längre. Har försökt få hjälp av fyra olika psykologer på fyra olika ställen men ingen har lyckats hjälpa mig. Känner i stort sätt inget sug för o leva längre och vet inte om jag kommer orka leva såhär mycket längre till, snälla hjälp…

    God f.m. här på Mind Forumet.

    Jag hör på dig att Du VERKLIGEN behöver hjälp och har några frågor till dig nedan;

    * Du berättade i ditt inlägg / tråd att du gått till flera än en psykolog och pratat, har någon av dessa inte alls varit lyhörda på dina varningssignaler, hur Du mår etc?

    * Är det någon i din familj som Du känner förtroende att ”prata ut” med, ”lufta lungorna” med, en slags familjeventil?

    * Om Du inte känner förtroende att prata med någon inom familjemedlemmar så undrar jag om du har en psykiatrisk  mottagning Du har gått till och varit patient hos ?

    * Har Du haft någon annan session, utöver psykologkontakt t.ex. med psykiatrisk sjuksköterska eller läkare / överläkare etc?

    Om Du inte gått till en psykiatrisk   mottagning eller en psykiatrisk akutmottagning så tycker jag att du ska ta kontakt med någon vårdinrättning för jag hör på dig att Du inte på långa vägar mår bra och behöver akut behov av hjälp.

    Jag vill rekommendera att du ringer till MiNDs Självmordslinje 90101 eller deras Självmordslinjens Chattfunktion på deras hemsida; MiND.se.

    Om Du inte kommer fram föreslår jag att Du ringer nödtelefonnummret; 112 och förklarar för dem att du ropar på hjälp…

    I vissa län i Sverige finns det möjlighet till speciell ambulans inom Psykiatrivården och jag har själv använt mig av detta en gång och de var oerhört professionella och lyhörda och mycket trevliga än vad jag hade räknat med och satt upp sååå mycket räddsla inombords etc… Fick komma till en psykiatrisk akutmottagning och sedan under natten åt morgontimmarna inlagd på en vårdavd. Jag fick sååå mycket bra omvårdnad och hoppas Du vågar ta steget att INTE ge upp än och antingen Ringer till MiNDs Självmordslinje 90101 eller deras chatt eller 112 och pratar med en SoS operatör och förklarar hur Du egentligen mår i Din hälsa och kropp etc, jag tror på Dig, snälla ge inte upp än, försök att ta kontakt oavsett vilket kontakt det än må vara…

    * Om Du vill prata ut så finns jag här anonymt på Mind Forum:et och svarar i mån av både ork- och tid…

    * Du ska vara sååå stolt över dig själv att Du skriver av dig och berättar om hur Du mår i din hälsa etc här på Mind Forum;et…

    Var rädd om dig nu…

    Kram på dig…

    På återseende…

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.