Hem > Forum > Ensamhet > 10 år i pojkrummet

10 år i pojkrummet

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • För ungefär 10 år sen så började jag isolera mig helt. Sa upp kontakten med vänner, klasskamrater, släktingar och alla andra man mött och kände. Det var precis när alla skulle börja gymnasiet, det var mycket på gång, många känslor och drömmar.

    Men för mig så var det helt stilla, hade inte alls tänkt på gymnasiet, eller livet efter grundskolan. Men jag gjorde som man skulle och sökte till en linje, och gick dit i 2-3 veckor innan jag började skolka, ljuga och hitta på, klarade inte av att vara där, det var för mycket och den livslånga blyg och skyggheten blev socialfobi, en ständig oro och ängslighet, en knut i magen och halsen som aldrig försvann om jag inte satte mig i rummet.

    Som ni säkert har klurat ut så var det mycket spel och internet jag höll på med, gjorde allt för att distrahera mig och slippa tänka på vart jag var på väg. Jag tänkte t.om. att självmord var det enda alternativet, och för varje år som gick så lovade jag på nytt att jag skulle avsluta mitt liv.

    Hjälp kom från alla håll och kanter; skolan, soc, föräldrarna, psykiatrin, arbetsförmedlingen, försäkringskassan ja hela samhället sträckte ut handen. Men jag ville sitta i rummet, fanns ingenting förutom det som hjälpte. tillslut blev jag sjukskriven, mitt tillstånd ”kroniskt”, ”svårbehandlad”. Perfekt tänkte jag, nu kan jag sitta i rummet och få pengar till mat, hyra, prylar och kläder.

    Men, efter 10 år så är jag helt knäckt. Hopplösheten, förtvivlan, ångesten, depressionen, ensamheten, självhatet och föraktet har smulat sönder mig. Vill bara skrika som ett djur, gråta som ett barn för de 10 år jag har gått miste om.

    Har i dagsläget inga konkreta självmordsplaner eller så, men känner på något vis att botten inte är nådd. Vet inte vad som kommer hända i framtiden, men sitter jag här om 5 år så blir det inte 5 år till kan jag lova.

     

    MVH

    I dagens samhälle är det svårt att hitta något meningsfullt vare sig man passar in eller inte, tror jag. De flesta slösar bort sin tid på ett eller annat sätt. På ett verkligt plan tror jag inte att det är mer försent för dig än för någon annan. Och livet är långt.

    Så tänker jag iallafall men jag vet att andras perspektiv på ens egen situation oftast är helt kasst heh. Jag vet ju inte vad du önskar dig och så. Men om du vill ha någon att prata med (som också är ensam här i världen) så får du gärna skicka mig ett mail om du vill: [email protected]

    Ojdu, jag känner igen mig väldigt mycket med det du skriver Teal Jelepa.
    Tappade kontakten med vänner & släkt runt samma tid där vid början av gymnasiet, skolkade, hamnade i en depression, fick självmordstankar, höll mig hemma så mycket jag kunde och gömde mig bakom en dator för att slippa tänka på alla problem ute i världen då jag inte hade någon energi åt att tänka på det.

    Jag vet dock inte riktigt vad jag ska säga mannen, det var ca 10-15 år sen för mig också och det har inte blivit bra. Jag har däremot lyckats med att gå klart studier via distans då det fungerade för mig, men det blev svårare när det kom till arbete, då fungerade det inte alls längre och exakt samma känslor jag hade när jag var tonåren kom tillbaka vilket förstörde allt.
    Det är skönt att vara ensam eftersom då kan man inte bli skadad, men det leder till att vi kan känna oss ensamma vilket skadar oss själva.
    Jag hoppas att du hittar en lösning på dina problem! <3

    Jag kan bara säga att du inte är ensam i världen! Det finns flera personer som vi som inte riktigt passar in i dagens samhälle och vi vet inte vart vi ska ta vägen.

    Samma gäller även dig Olive Pekuco, du är inte ensam, det finns alltid någon som vill lyssna och prata. <3

    Jag har också social ångest men jag är bara 18 år, och har än så länge bara varit hemma och isolerat mig i 2 år. Jag hade det jättebra i grundskolan och tänkte inte heller på hur mitt liv skulle vara efteråt för jag var ju nöjd som det var.

    Klarat 1 år på gymnasiet men sen så gick det inte för jag var så ensam och hade så mycket ångest.

    Distraherar också mig själv genom att sitta och spela spel. Vet inte om det är en bra eller dålig sak att göra.

    Har också en knut i magen, har det typ hela tiden, även fast jag är hemma för jag tänker på att jag aldrig kommer komma någon vart i livet. Men det är mycket värre när jag försökt börja på en skola. Då håller jag typ nästan på att spy.

    Förstår dig hur hemskt det är att vara så ensam. 🙁 Hemskt att världen är såhär.

    Hade verkligen velat hjälpt alla som har det såhär men vet inte ens vad jag själv ska göra tyvärr.

    Hade samma problem i många år.. Jag var livrädd att prata med människor, å börja prata med en kamera för hjälp ut ur den rädslan. Sen flera år senare började med stå upp komedi, och de var min absolut högsta rädsla någonsin.

    Vilket var nice, de drog mig helt ut ur rädslan av att prata med människor. Men de tog inte bort min ensamhet, eller känslan av ensamhet iaf. Träffa en flickvän, å mista oskulden när jag var 28.. Trodde de skulle få mig att sluta va ensam. Men nej.. Absolut inte..

    Sen fann jag en samhörighet, å trodde de skulle ta bort mina känslor av ensamhet, å de gjorde de pytte lite.. Men sen så börja jag gymma, och plugga. Jag blev en del av samhället, å vips så var mina känslor av ensamhet mkt mer borta. Även fast mkt av de var kvar.

    Bli av med ensamhet är en livslång resa. Men hej. Tiden kommer ändå passera, så vad ska man göra? 🙂 Om alla är ensam, så är vi de tillsammans iaf 🙂

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.