Jag blev diagnoserad som atypisk autist när jag var 16. Man brukar beskriva mig som väldigt funktionell, som att jag anpassat mig bra till omgivningen och en neurotypisk samvaro, varpå jag haft en terapeut som påpekat att “jag inte är någon vanlig autist”. Trots det känns det som att hela jag är lokalpersonifieringen av autist i stort, som att jag är ärkeautisten på bygden och bara jag har svårt med kommunikation och förändringar. Vad värre är jag ju inte den enda som missförstås som en stereotyp av den tiondel som kanske reellt utgör diagnosen. Samtliga i hela forumet har blivit diskriminerade, anklagade och uteslutna till följd av att vi varierar från alla andra av någon anledning. Sanningen är att de flesta är ganska funktionella. Sanningen är att det sällan är problem alls att integrera flyktingar, funktionsnedsatta och queerpersoner till vardagliga sammanhang. Men sedan kommer den här punkten när hela världen funkar på samma sätt och du är bara inte involverad däri, vad gör man? Ingen orkar slåss mot hela världen samtidigt över så korkade grejer som hijab, hörselapparater och arbetstider, att det ska vara så svårt att bara låta folk vara folk på sina ganska rimliga jävla villkor?
