Hej. Att vara utstött, osedd, ej lyssnad på, behövt kämpa för detta så jag slitit ut min kropp och ork och mående totalt. Är 27 år nu. Aldrig haft en äkta vän som aldrig skulle lämna mig. många utav de genom åren har lämnat mig plötsligt utan att säga något och bara skäller och gnäller på mig om de säger något. T om med än en gång varit en större grupp gentemotmig… Fortf nu på en vuxenutb alla svarar varandra i gruppchatten ofta snabbt, så fort jag skriver något blir det knäpptyst. Alla umgås/pratar med varandra och jag är återigen osynlig och detta är inget nytt. Oavsett hur jag gör så gör folk såhär gentemot mig ändå. Den enda jag har som helt skulle lyssna är mamma. Pratar lite med pappa. Han är inte den bästa han heller i kommunikation till mig, mamma har fått tjata på honom i alla år, ändå ingen förändring. Min halvsyster har mobbat mig genom åren och numera fryser ut mig i tystnad och verkar förvänta sig att JAG ska börja kommunicera med henne så något ska hända… Samma sak med min helsyster, hon drog sig plötsligt undan utan att säga det till mig, och sedan förväntar sig att jag ska ge och ge och få minimalt tbx. Är så utsliten och trött… Är dessutom på min drömutb nu, och tänkte då att de andra har väl kanske också har åt det hållet med detta då att man oavsett pushar ALLA för man vet att man vill detta… Men nej, ALLA utom mamma, ibland pappa, och lillebror stöter ut mig, pratar väl till och från med moster. Men känner mig trots detta ofta så pass ensam att jag kan gärna dö.Har gått igenom så grova saker flertalet ggr och det blir bara värre och värre genom åren än tvärtom. Orkar liksom inte mer. Jag kör på stilen nu istället på studien att jag endast pratar om jag verkligen verkligen behöver, sedan på raster sticker jag direkt till mitt rum och håller mig för mig själv. Klarar inte mer skit och inte mer folk som tvärt sticker och sårar…. Varför sker detta mig ens? Jag som vill folk väl, och aldrig skulle göra illa någon alls? skulle det vara något skulle jag absolut ursäkta mig.Men folk älskar att använda allt gentemot mig och tycka att dom får göra vissa saker men inte jag om samma saker, då är det inte okej längre tydligen med mig
19 januari 2025 kl. 21:03
Utstött och osynlig i princip vart jag än går
-
-
Någon mer som känner igen sig i detta? Det tar totalt kål på mig för man känner sig enormt ensam i denna situation 🙁
-
<3 Stor kram till dig! Så bortom fruktansvärt att du inte inkluderas i klassen och även supersmärtsamt när syskonen beter sig så svekfullt. Jag har erfarenheter av att inte släppas in i gemenskaper också på arbetsplatser och i studiemiljöer så relaterar verkligen till den enorma smärtan och växande skammen det väcker inom en. Känner även igen mig i att då dra sig undan och börja äta lunch och ta rast på egen hand. Det är förskräckligt.
Så ensamt också när du heller inte fått uppleva genuin vänskap någon gång i livet. Du om någon förtjänar det!
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.