Mental blockering

<3 När jag läser det du skriver så tänker jag på frånvaron av empatin och nyfikenhet som andra borde ha emot dig. Istället för att säga att du är ”oläkt” eller ”dramatisk” så hade det ju varit hjälpsamt om de ställde lite mer frågor kring vem du är och vad du upplever? Även bekräftande dina känslor och upplevelser istället för att gå till någon form av attack och börja kritisera/hålla på med personangrepp.

Jag tycker det att det är fruktansvärt att känna sig så avvisad och dömd av andra. Att det skapar enorma stressnivåer inom en. Förstår även känslan av mental blockering, att det känns som om man missar nåt? Eller så har jag iaf känt det ibland att när jag blir väldigt, väldigt påhoppad i exempelvis grupper, eller totalt utestängd, så står jag ofta där totalt som ett frågetecken. Kanske att jag kan förstå litegrann men absolut inte det enorma straffet som utdelas av uteslutning. Är det då du också känner det? Att det är obegripligt hur andra beter sig emot dig och att de går så hårt åt så du tar jättestor skada – om du vill säga?

Skickar hur som helst en stor kram! Du förtjänar definitivt inte att bli behandlad såhär. Du är en människa med känslor som också får finnas på lika villkor som alla andra.

Hej. Tack för snabbt svar. Ja, alltså vid den här tidpunkten vet jag ej längre alls vad JAG känner. Är högkänslig och den delen jag menar med att jag både hör/känner saker ifrån andra som jag ej ska kunna höra/känna. Mitt huvud är 24/ sedan födseln fullt med ANDRAS tankar och känslor, det är så mycket av bägge två att jag blir tvärförrvirad, känner mig påriktigt aldrig som en människa och inte ens i min egna kropp, aldrig fått vara i min egna kropp i alla mina år. Alltid varit ett mentalt påtryck i huvudet och i hjärtat med pga allt detta som är nämnt. Jag vet inte ens hur man känner sig stabil, eller vad som är klarhet i huvudet eller något alls. Känns också som att alla blir sura på mig konstant och att jag gör fel konstant. De skyller på att detta är mina tvångstankar och att det är jag tydligen som tar till mig av andras energier, jag gör ingenting, det är dom som lägger det helt på mig. Är rädd för att jag aldrig kommer bli av med detta. Detta gör att mitt liv blir värre för var dag, plus att det gör att jag failar på min nuvarande dessutom DRÖM studie sedan liten, men det bryr sig inte andra om alls, har dessutom betalat en STOR summa för den och har inte råd att misslyckas. Jag har egentligen inte svårigheter alls med att plugga eller kunna saker efter att ha läst det en gång. Men alla vill rubba mig och sedan låstas som ingenting. Så ja, I give up totalt… Kanske inte helt svar på din fråga, men du kanske kan läsa utifrån mitt svar här på din fråga om hur förrivirad och totalt märkligt det är i sinnestillståndet.. Så här har det alltid varit, verkar ej gå över av sig själv. Har dock ingen som helst ork alls till att kontakta 1177 som jag är inskriven på för hjälp för jag vet ej ens vad som pågår eller hur jag ska börja för att få den rätta och kvicka hjälpen alls… Det är totalt omöjligt….. Är gråtfärdig varje dag. Så pass att jag stänger inne det istället för är utsliten utav allt gråt och all depression med… Är ENORMT förtvivlad. Det bultande i hjärtat är livsfarligt egentligen och gör riktigt ont och är oerhört läskigt… Men jag vet inte vad det beror på och jag vet inte hur jag ska få hjälp för har ingen ork alls kvar…

Så tufft! Hör din frustation över att du aldrig fått vara i din egen kropp, att din existens känns som om den inte riktigt är din? Det låter som att du inte bara kämpar med andras förväntningar utan också med en inre förvirring som gör att du inte kan hitta någon stabil grund att stå på, ingen plats där du känner att du får vara den du faktiskt är?

Förstår det också som att du har förlorat känslan av kontroll som gör att du känner att du missat något väsentligt – kanske en känsla av att vara i nuet, att känna den där inre styrkan som alla borde ha rätt till? Den där stabiliteten som gör att vi kan stå på våra egna ben och säga ”det här är jag, och jag är tillräcklig”. Stämmer det? För mig verkar det som att du här oavbrutna stormen av andras känslor och tankar blockerar din möjlighet att känna dig centrerad, att få vara du? Och det måste vara så otroligt smärtsamt. Jag kan med andra ord förstå varför det känns som om du inte är närvarande i ditt eget liv, för det verkar som att du hela tiden är fångad av andras verkligheter.

När jag läser dina ord känner jag också en stor sorg över att du inte har någon plats att gå till, någon att vända dig till som verkligen förstår vad du går igenom. Det är ju så lätt att döma andra utifrån vad vi själva känner eller förstår, men när någon säger att man är ”oläkt” eller att man borde ”rycka upp sig”, är det som att deras ord förnekar hela ens upplevelse. Det måste kännas förminskande av din verklighet, där du försöker säga att du är i en enorm storm, och istället för att få hjälp att navigera genom den, så tystas du och för att höra att du bara ”måste komma vidare”. Det är så fel.

Tror att det kan bli sådär med hjärtat när man mår såhär. Känner igen det. Själv tar jag betablockerare för att lugna ner hastigheten.

Jag finns här om du vill prata mer. Skickar all styrka till dig <3