För 15 år sedan bestämde jag mig för att jag inte ville vara den tråkiga introverta längre. Den som satt hemma och inte ville gå på fest. Jag bestämde mig för att bli en annan människa, att bli mer extrovert. Jag försökte därmed försöka bli som så många andra och tycka om sociala situationer och ha kraven på mig att vara social.
Det hela var mycket korkat. Jag kände alltid att det var något fel på mig. Allt ledde till ångest, stress, tankar på att inte vilja leva, att vara fel, att inte passa in i den här världen osv osv.
Nu har poletten trillat ner. Jag accepterar att jag är en Ferdinand som hellre sitter vid min korkek – någon som de helt enkelt är tvugna att skicka hem från festen. Jag accepterar att jag inte stimuleras av kallprat utan känner mig hemma i djupa samtal, varmprat. Jag glädjs åt att att det finns ett sätt för mig att leva. Jag fokuserar på att leva som en introvert gör. Jag läser böcker om introversion för att “lära om” mitt förhållningssätt till relationer/livet och inser samtidigt vilken bluff det har varit att för mig som introvert försöka vara något annat än den jag är. Jag har gått med i en medlemstjänst för introverta som vill blomstra.
Extrovertism har varit ett ideal i samhället så länge nu. Som om det vore något fel på oss andra (25 – 30 % av befolkningen). Jag tycker det är dags att vi introverta får komma till tals och att det här landet blir mer jämlikt. Ett samhälle för alla, där även introverta blomstrar.