hela världen emot mig?

Har blivit så paranoid att det känns som att hela världen är emot mig, som att de ser vad jag gör hela tiden och dömmer mig? Jag har blivit så paranoid att jag just nu faktist tror på detta.

Intressant – hur tänker du nu? Vad har du för bevis för att just HELA världen är emot dig? Vad gör dig så viktig?

Anonym skrev:

Intressant – hur tänker du nu? Vad har du för bevis för att just HELA världen är emot dig? Vad gör dig så viktig?

 

vad gör mig så viktig? Ingenting

Jag har inget bevis, det är bara en känsla. Paranoid, fattar du väll? Juste du frågade varför jag la detta under ”depression” jo för att jag är deprimerad. Och ibland när man lider av depression har man en känsla av att alla hatar en, och man hatar alla själv.

hmm intressant analytisk du är…  har du sökt behandling för din depression? Har du paranoida tankar ofta?

Jag reagerar på det du säger för att jag har inte någon relation till dig och alltså kan jag inte hata dig! Då känns utsagan du gör som konstig för mig och därmed intresserad av att se mer av dina tankar …

Anonym skrev:

hmm intressant analytisk du är… har du sökt behandling för din depression? Har du paranoida tankar ofta? Jag reagerar på det du säger för att jag har inte någon relation till dig och alltså kan jag inte hata dig! Då känns utsagan du gör som konstig för mig och därmed intresserad av att se mer av dina tankar …

 

känns också som att folk kan se mig hela tiden och se vad jag gör hela tiden.

 

låt oss säga att jag har gjort något dåligt och sen ska jag prata med mamma och hon verkar sur för ”ingen” anledning. Då kopplar jag det direkt till att hon har sett vad jag har gjort.

 

Jag har paranoida tankar vardagligen, har inte sökt behandling eftersom att jag inte vet hur jag ska ”formulera” det hela för det är så komplicerat. Och dessutom vill jag inte att det ska tro att jag är helt galen för mina tankar är heeelt galna.

Anonym skrev:

hmm intressant analytisk du är… har du sökt behandling för din depression? Har du paranoida tankar ofta? Jag reagerar på det du säger för att jag har inte någon relation till dig och alltså kan jag inte hata dig! Då känns utsagan du gör som konstig för mig och därmed intresserad av att se mer av dina tankar …

 

och ja, det känns rätt så logisk nu. De (mänskligheten) har skapat något slags ”relation” med mig från att se och veta vad jag gör hela tiden. Då är det inte konstigt om dem hatar mig. Det känns som att folk dömmer mig pga min relation med mina föräldrar då jag kan uppfattas som ”respektlös” och därmed tror jag att folk undviker mig ibland pga att jag är så ”respektlös” och de finns massa andra anledningar för att folk ska hata mig. Detta är inte min första ”paranoida tanke”

 

jag tror mina paranoida tankar började redan som liten då jag misstänkte att min 1 åriga lillebror var någon slags spion till FBI.

 

Och sen dess har jag haft många andra paranoida tankar men just nu är min tanke att hela världen kan se vad jag gör hela tiden. Jag vet inte vad mina paranoida tankar beror på, inte för att verka självgod men kanske intelligens? Dessutom försöker jag absolut inte påpeka att jag är ”relevant” på något sätt. Och dessutom om jag hade påpekat det hade jag inte varit särskilt relevant på ett bra sätt heller liksom. Men jag kan inte styra över mina tankar.

Anonym skrev:

känns också som att folk kan se mig hela tiden och se vad jag gör hela tiden. låt oss säga att jag har gjort något dåligt och sen ska jag prata med mamma och hon verkar sur för ”ingen” anledning. Då kopplar jag det direkt till att hon har sett vad jag har gjort. Jag har paranoida tankar vardagligen, har inte sökt behandling eftersom att jag inte vet hur jag ska ”formulera” det hela för det är så komplicerat. Och dessutom vill jag inte att det ska tro att jag är helt galen för mina tankar är heeelt galna.

hmm men du formulerar dig alldeles utmärkt – borde inte hindra dig att få hjälp och någon som du kan bolla dina tankar med tänker jag… Jag tror inte du är galen – för vad är galenskap?

Anonym skrev:

och ja, det känns rätt så logisk nu. De (mänskligheten) har skapat något slags ”relation” med mig från att se och veta vad jag gör hela tiden. Då är det inte konstigt om dem hatar mig. Det känns som att folk dömmer mig pga min relation med mina föräldrar då jag kan uppfattas som ”respektlös” och därmed tror jag att folk undviker mig ibland pga att jag är så ”respektlös” och de finns massa andra anledningar för att folk ska hata mig. Detta är inte min första ”paranoida tanke” jag tror mina paranoida tankar började redan som liten då jag misstänkte att min 1 åriga lillebror var någon slags spion till FBI. Och sen dess har jag haft många andra paranoida tankar men just nu är min tanke att hela världen kan se vad jag gör hela tiden. Jag vet inte vad mina paranoida tankar beror på, inte för att verka självgod men kanske intelligens? Dessutom försöker jag absolut inte påpeka att jag är ”relevant” på något sätt. Och dessutom om jag hade påpekat det hade jag inte varit särskilt relevant på ett bra sätt heller liksom. Men jag kan inte styra över mina tankar.

Min fråga är på vilket sätt skulle det vara möjligt att se dig hela tiden?

Själv  gör jag en massa saker som min sambo inte ser trots att vi lever tätt ihop och jag är fullständigt övertygad om att hen gör en massa saker som hen inte talar om för mig och som jag inte kan se att hen gjort… Sedan väljer vi att berätta för varandra vad vi gjort eller inte gjort, men ingen av oss kan se vad den andre gör… Är det inte så för dig oxå?

Vad händer med din paranoia om du skriver om den här?

 

Anonym skrev:

Min fråga är på vilket sätt skulle det vara möjligt att se dig hela tiden? Själv gör jag en massa saker som min sambo inte ser trots att vi lever tätt ihop och jag är fullständigt övertygad om att hen gör en massa saker som hen inte talar om för mig och som jag inte kan se att hen gjort… Sedan väljer vi att berätta för varandra vad vi gjort eller inte gjort, men ingen av oss kan se vad den andre gör… Är det inte så för dig oxå? Vad händer med din paranoia om du skriver om den här?

 

jag vet, det är inte ”möjligt” att se mig. Men jag tror på övernaturligt, jag kanske inte är så realistisk.

Jag skulle vilja gå i terapi. Men att säga det till mina föräldrar? Det skulle vara omöjligt. Har inte nära relation till någon av dem, sanningen är faktist att jag hatar min mamma. Dessutom är jag rätt så ung så jag måste väll berätta för dem. Kan liksom inte gå i terapi i smyg. Har testat skolkurator men det blev inte bra. Vi snackade ju nästan aldrig om mina problem. Jag önskar att min skolkurator kunde ha frågat mig frågor till exempel så kanske vi skulle ha kommit någon vart. Men det var mest ”hur var din dag idag?” ”Hur är det hemma?” ”Gillar du skolan?” Och sånt där. Och ja, det är ju en konversations startade. Men de konversationerna tog oss inte någonstans med mina verkliga problem. Jag kanske var för feg för att faktist berätta? Jag bara var så ”glad” så min skolkurator tvivlade väll aldrig om jag faktist mådde bra.

Anonym skrev:

jag vet, det är inte ”möjligt” att se mig. Men jag tror på övernaturligt, jag kanske inte är så realistisk. Jag skulle vilja gå i terapi. Men att säga det till mina föräldrar? Det skulle vara omöjligt. Har inte nära relation till någon av dem, sanningen är faktist att jag hatar min mamma. Dessutom är jag rätt så ung så jag måste väll berätta för dem. Kan liksom inte gå i terapi i smyg. Har testat skolkurator men det blev inte bra. Vi snackade ju nästan aldrig om mina problem. Jag önskar att min skolkurator kunde ha frågat mig frågor till exempel så kanske vi skulle ha kommit någon vart. Men det var mest ”hur var din dag idag?” ”Hur är det hemma?” ”Gillar du skolan?” Och sånt där. Och ja, det är ju en konversations startade. Men de konversationerna tog oss inte någonstans med mina verkliga problem. Jag kanske var för feg för att faktist berätta? Jag bara var så ”glad” så min skolkurator tvivlade väll aldrig om jag faktist mådde bra.

Jag har en fråga – kan du se eller läsa andras tankar på riktigt? – (inte tro att någon ser eller hör saker som du inte kan bekräfta)… Däremot kan de flesta läsa kroppens språk och veta att något är lurt och inte som det ska – det handlar alltså inte om vare sig att se vad andra gör utan deras uttryck av skuld över saker som de vet att de inte fick göra… kan det vara så med din mamma; att hon känner dig så bra att hon kan på ditt kroppspråk se att något tynger ditt sinne…

Kan det vara så att hon kanske råkar vara på dåligt humör av någon annan anledning än att dina förehavanden som hon inte har någon kolla på. Sedan tolkar du hennes kroppsspråk som att hon är arg på dig – ingen bra kombo när man har dåligt samvete över något man själv gjort tänker jag.

Vad gäller att prata med någon så upplever du att kurator på din skola bara är intresserad av hur du mår just nu och du inte kommer någon vart. Hmm men det är det enda som är viktigt och dessa frågor ställer kuratorn för att skapa en relation med dig och för att kunna se om du behöver mer avancerad hjälp från psykolog. Det här är frågor som jag tolkar som om hen vill läras sig vem du är och att du har svårt att berätta om dina tankar. För tankar är just det hen inte kan läsa eller se vad du gör. Du måste nämligen berätta om din situation för att andra ska förstå hur det är.

Kan det vara så att du har svårt för att dela med dig av det som finns i ditt huvud för andra? Samtidigt som du samlar kraft för att berätta när du gjort något som du upplever som dumt- men det blir liksom inte av för att du tolkar andras frågor och kroppsspråk som negativt innan du ens har börjat?

– jag TOLKAR din text som att du är skolungdom i någon ålder. Vill du inte prata med kuratorn så finns ungdomsmottagningen… och vill du prata med någon vuxen om dina tankar i huvudet så kan du alltid prata med dem som jobbar på BRIS på telefon 116 111. Den telefonen är öppen 14.00 – 21.00 varje dag.

– jag tolkar oxå din text som att du får nya tankar av att skriva av dig – så fortsätt med det – jag kommer att läsa allt och vid behov svara på det som du vill bolla med mig. Säkert kommer andra än jag att svara på dina tankar… de är intressanta och ger mig tankar om saker som jag inte skulle tänkt annars

Du kan ju alltid höra av dig till bris, där är det olika kuratorer varje gång. Du behöver inte prata med din föräldrar och är helt anonym

[Olive Jyciqo]

Jag tycker det kan vara charmigt med självgoda å klädsamt dryga människor. Så jag skulle gärna boosta dig i vardagen å va en tydlig tecken på att alla inte e imot din personlighet utan det finns sånna som jag som vill hylla å höra mer om din galenhet😉