jag är 28 och har varit i kontakt med psykiatrin sen jag va 14 och haft en bipolär diagnos i 10 år. det är såklart att stora delar av mitt liv påverkas av min vardag men det tvingas i huvudet på mig. jag har de senaste åren även fått problem med kroppen. jag har kronisk smärta och trötthet med ledsmärta och utmattningsfeber. skit skoj. problemet är att den somatiska vården dömmer mig och gör antaganden pga min diagnos. jag hör av mig till vården och de säger “är du säker att du inte är deprimerad?” jag vill skrika åt dem att jag vet hur en depression känns och att det är svårt att tänka till sig en feber. och det är bara för att de ser bipolär i mina journaler.
för några veckor sen fick jag väldigt hög feber och blev okontaktbar. jag svarade inte på tilltal och allt jag sa var rapparkalja. såklart tog familjen mig till akuten och där säger de att det är en psykos och vi skulle till psykakuten för de läste det i mina journaler. de gjorde inga neurologiska tester alls fick inte ens följa ett finger!
tidigare i sommar skulle jag vara med i en grej på tv och i förberedelser för detta gjorde de en intervju om mig och där kom min historia fram. då säger de att jag ska få prata med en psykolog för att förbereda mig för det kunde vara påfrestande. jätte bra tänkte jag. sedan får jag reda på att utav 14 pers var jag den enda som var tvungen att prata med en psykolog. allt för en diagnos.
ett annat exempel är när jag tog steget ut i dejtingvärlden. såklart frågar killen vad jag sysslar med. jag svarar att jag precis börjat plugga lite efter lång sjukskrivning. vi hade pratat i timmar men badabing badaboom vill han ha en “stabil kvinna” allt förändrades när han hörde om min diagnos.
jag kämpar med att acceptera mig för den jag är fast jag har min diagnos. hur ska jag kunna tro att jag är mer än än min diagnos när ingen annan gör det? jag jobbar som ett djur för att gå vidare, bli starkare men andra bara dömmer och trycker ner mig. jag har många misslyckanden i bagaget men jag vill ju inte tro att JAG är misslyckad. det är bara svårt…