Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Vilsen i mig själv – Vad ska jag ta mig till? En kort berättelse

Vilsen i mig själv – Vad ska jag ta mig till? En kort berättelse

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Gårdagen..

    Jag vaknar upp på morgonen. Ännu en dag att ta sig igenom, snooze går en efter en med 20 minuters mellanrum. Gång efter gång känner jag att de är lika motigt att gå upp. De som är självklart för vissa är som ett helt projekt. Men så är de inte varje gång. Jag återkommer till detta.

    Jag går upp i motvilja, blaskar av mig i ansiktet, dusch är för stort projekt men jag vill ändå känna en känsla av att va lite renare än jag var när jag steg upp. Jag sitter på toaletten i kanske 45 minuter. Har jag väl satt mig så är de som att man bara vill sitta där. Hur ska jag planera nästa drag, att gå och sätta på kaffet? jag måste ha en strategi steg för steg kring mina morgonbestyr.

    Solen skiner som fan. Jag drar för gardinerna. Omgivningen viskar i mitt öra (de är ingen som säger de på riktigt utan de min fantasi som talar), ut och rör på dig i de fina vädret, de är ju sol för fan! Jag är nöjd som de är. Sol, regn, blask, sommar vinter, jag har slutat att bry mig. DEN känslan.

    Vad gjorde jag igår? Jag satt hemma och lyssna på musik i 6.5 timme. Jag vet att samma låt gick minst 20 gånger. Just genom den låten kan jag förlika mig med den känslan jag bär inom mig. Att bara vara. De är skönt på ett sätt. Men mer än så blir de inte. Telefonen ringer, jag låter de ringa. Otäck känsla att svara i telefonen och försöka vara trevlig på ett konstgjort sätt. Jag vet på ett ungefär vad som skall sägas i telefonen på förhand. Samma repliker från mig, samma repliker från personen på andra sidan. De där kallpratet som folk bara älskar som jag avskyr. I ren artighet skickar jag ett sms och skriver att jag inte mår så bra, vi får höras senare. Jag ringer aldrig upp.

    Tiden går. Jag åker till jobbet. Jobbet kräver att jag är social vare sig jag vill eller inte. Jag sätter på masken och kör på. 6 timmar går på ett kick. Jag går in i 100% fokus, jag måste vara fokuserad på jobbet de är viktiga saker jag måste hålla koll på. Ändå får jag höra från kollegor att de tycker jag stundvis är frånvarande, ofokuserad, tankspridd osv. Inte så jobbet blir lidande men ändå klart märkbart, säger dem.

    En känsla av likgiltighet till min omgivning börjar sakta svepa över mig. Inte total likgiltighet men jag slutar bry mig om vissa saker.

    Jag är ensam, inte ”ensamensam” men jag drar mig undan folk. Jag har egentligen ingen jag kan ringa och anförtro, många av mina vänner har liksom tröttnat på mig eller tappat intresset för att ta kontakt med mig. De blir jag som får ta kontakt med andra och de känns mer som man är till besvär än att de är trevligt. De resulterar i att jag skiter i de, ja ni fattar.

    Jag nöter in i min hjärna lite ofrivilligt (de är som att jag inte kan kontrollera de) att om jag blir social med folk och tar kontakt med människor så sätts de igång en massa krav och krav som inte uppfylls eller förväntningar från andras sida blir lätt en form av besvikelse. En besvikelse jag inte vill vara med att forma. Men träffar jag inte folk då kan inga förväntningar byggas upp. Jag stannar där.

    Är jag deprimerad eller är jag bara en jävla loser som inte rycker upp mig och tar tag i saker och ting? Jag kan fan inte bestämma mig. Är allting bara påhittat? Ursäkta om jag provocerar någon men dessa tankar flyger in i mig ibland.

    Men så kommer de där dagarna ibland med. Jag bara flyger upp livet är fullt av saker jag måste kolla upp.

    Jag åker och tränar, peppad till tusen. Jag hämtar barnen, sjunger i bilen och är lycklig. Barnen ber mig hålla tyst eller börjar skratta. Antingen eller. De är lite sjukligt. Jag hoppar runt i lägenheten, tjo och tjim. Barnen skrattar återigen eller ber mig hålla tyst. Nu i efterhand tänker jag att grannarna måste undra.

    När jag är i detta läget skäms jag inte. Jag kan gapa och skratta som en idiot om så vill. Men jag är inte dum, jag vet om vad jag håller på med. Men då är de som att jag inte kan stoppa de. De måste bara ut. Jag känner mig fri!

    Sen kommer de, jag blir irriterad. Telefonen ringer i ruset. Jag svär och har mig för jag orkar inte med. De blir för mycket igen. Jag svarar otrevlig och säger nu är inte läge att prata, vi får höras senare, vad är de som är så viktigt??!

    Kvällen kommer, några bra matcher ikväll? Jag lägger tips efter tips efter tips. Pengarna sprutar åt alla håll och kanter. 50, 100, 250, 500, 1000. De som faller mig in.

    Jag går ut med några kompisar för en gångs skull. Den sociala känslan blir övermäktig för mig. Jag blir nästan manisk över känslan av att äntligen träffa folk igen. Ja kan inte hålla käften. Orden bara sprutar ut, ju fullare jag blir ju mer pratar jag, raka motsatsen till hur jag brukar vara. Faktum är att jag pratar mer långt innan jag blir berusad. De märks tydligt när mina vänner förbryllas över hur överdrivet glad jag är. Inget jag reagerar på för stunden. Ja bara är och jag bara mår som en kung, just då!

    Ja börjar höra röster och ser folk på nätterna. Alltid obehagligt varje gång, känns verklighetstroget på något sätt. Jag vet inte om de är riktiga hallucinationer eller om de bara är min hjärna som spelar tillfälliga sprätt. Eller de kanske är de hallucinationer är? Inte vet jag.

    Så går de några dagar jag känner mig fortfarande uppåt. Den positiva känslan sitter i. Helt underbart.

    Krasch.

    Persienner för. Jag drar mig undan igen. ”Såja, tro inte för en sekund att de där lyckoruset skulle få vara länge till”. Deprimerade tragiska människa. Lås in dig så vi slipper se dig. Ja bildar mig en verklighet av att folk egentligen tycker jag är en tragisk människa. Hade de verkligen velat träffa mig så är de ju dem som skulle ta kontakt med mig, inte tvärtom??

    Vad är de som försiggår?

    Egentligen är jag helt nedbruten. Jag bara ”rycker till ibland”. Jag är inte så ”in i helvete-bipolär” så man kan betrakta mig som de. Ni vet en bipolär som tar ”lån å köper hus och bränner 500.000 på casino”  Nej du är inte bipolär, jag skicka en egen remiss till psykiatrin som avfärdades. Jag behöver någon som sätter sig in i min berättelse. De hinner inte vårdcentralen på 10 minuter, ut och rör på dig och ev ta antidepressiv medicin. De ska snart bli bra ska du se.

    Vem kan jag vända mig till och få berätta i godan ro hur jag mår och som tar sig tiden att lyssna och sedan kan hjälpa mig därifrån? Jag pratar från sjukvårdens sida alltså.

    Jag vet att något är fel i mig. Jag vet att detta inte bara är depression. Ibland undrar jag som sagt om jag ens är deprimerad eller om de är som de säger, kanske jag bara ska slå mig själv i ansiktet och sätta igång och leva igen?

    Det du beskriver är mitt liv minus barnen! Jag snart 40 och mamma till en dotter som börjat vuxenlivet i annan stad och hennes liv är jag in o ut i perioder så hon har gett upp på mig.

    Jag tog steget och bokade en tid med en kurator på VCentralen och talade om hur jag mådde. Hon i sin tur bolade rid med en psykolog som jag fick pratade med i 45 minuter igår. Denna skriver en remiss till psykiatrin så jag får hjälp.

    Jag bor i Örebro. Prova om du kan få hjälp på likande sätt i din kommun?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.