Vårdnadstvist vid psykisk diagnos

Jag är bipolär 2 och behöver söka ensamvårdnad om mitt barn då barnets pappa har missbruksproblematik, dock inte fastställt, även kriminell. Han har undanhållit mig barnet i 1,5 månad nu, jag får inte tillbaka honom förrän jag går med på dem reglerna han vill ha för upplägget av vårt barn dvs han vill att jag undertecknar ett juridiskt avtal som innefattar varannan vecka och att jag ska flytta barnet till den ort han nyligen flyttat till. Han försvann i 3 månader och jag fick kämpa för att han skulle vilja träffa barnet eller prata med det. Efter att ha läst en del har jag förstått att psykiska diagnoser kan ifrågasätta föräldrar förmågan i tingsrätten. Jag äter medicin och är välfungerande, men är ändå livrädd att detta är till min nackdel. Skulle aldrig missköta mitt barn, tar alltid hjälp vid behov osv. Men frågan är om åklagarna ser det på detta sätt..

 

Är också extra rädd för en till sak, min psykolog har tydligen misstänkt schizoaffektiv som diagnos, något jag fick reda på rätt nyligen, men har inga psykotiska inslag därför känner jag inte igen mig i den diagnosen, men psykologen menar att min misstänksamhet skulle kunna vara vanföreställningar, men känns bara som hon missförstått mig. Vet heller inte hur jag ska få henne att förstå att jag inte känner igen mig i detta, har inte gått i terapi på ca 1,5 år, då sågs vi jätte få gånger typ 2-3 gånger under 1,5 år, sedan ett halvår innan det så har i princip inte gått i terapi på 2 år. Känns som hon bedömer efter gamla upplevelser, var i en jätte destruktiv relation undertiden jag började gå, sen jag separerade med mitt ex har jag blivit mycket stabilare och symptom jag hade då finns inte kvar. För han utsatte mig för hemska saker samt gjorde mycket saker bakom ryggen på mig, t.ex. tog saker i avbetalning i mitt namn utan min vetskap, gjorde bedrägerier i mitt namn, sen finns det 100 andra saker han gjort som gör att jag alltid är på min vakt. Men just att psykologen fortfarande baserar mig på hur jag var då och verkar inte kunna förstå att min misstänksamhet bla var befogad och gjorde att jag blev misstänksam mot andra också.

Hej,

1) Om du inte känner igen dig i diagnosen, byt psykiater/psykolog, vilket du har rätt till utan att någon ifrågasätter. Det är lätt att feldiagnostisera!

2) Barn har rätt till båda föräldrar så länge ingen av dem  gör barnet illa psykiskt eller fysiskt.

3) Vanföreställningar behöver knappast vara permanenta, de kan vara snabbt övergående. Men din psykolog vill säkert välja den säkra vägen. Därför tycker jag att du behöver få en andra bedömning av en annan professionell.

4) Återigen, barn behöver båda föräldrar, så länge ingen av dem gör dem illa fysiskt eller psykiskt.

5) Om ditt ex är opålitlig/kriminell så är det han som behöver vård.

Hoppas det löser sig på ett bra sätt för dig och barnet. Kram

Anonym skrev:

Jag är bipolär 2 och behöver söka ensamvårdnad om mitt barn då barnets pappa har missbruksproblematik, dock inte fastställt, även kriminell. Han har undanhållit mig barnet i 1,5 månad nu, jag får inte tillbaka honom förrän jag går med på dem reglerna han vill ha för upplägget av vårt barn dvs han vill att jag undertecknar ett juridiskt avtal som innefattar varannan vecka och att jag ska flytta barnet till den ort han nyligen flyttat till. Han försvann i 3 månader och jag fick kämpa för att han skulle vilja träffa barnet eller prata med det. Efter att ha läst en del har jag förstått att psykiska diagnoser kan ifrågasätta föräldrar förmågan i tingsrätten. Jag äter medicin och är välfungerande, men är ändå livrädd att detta är till min nackdel. Skulle aldrig missköta mitt barn, tar alltid hjälp vid behov osv. Men frågan är om åklagarna ser det på detta sätt.. Är också extra rädd för en till sak, min psykolog har tydligen misstänkt schizoaffektiv som diagnos, något jag fick reda på rätt nyligen, men har inga psykotiska inslag därför känner jag inte igen mig i den diagnosen, men psykologen menar att min misstänksamhet skulle kunna vara vanföreställningar, men känns bara som hon missförstått mig. Vet heller inte hur jag ska få henne att förstå att jag inte känner igen mig i detta, har inte gått i terapi på ca 1,5 år, då sågs vi jätte få gånger typ 2-3 gånger under 1,5 år, sedan ett halvår innan det så har i princip inte gått i terapi på 2 år. Känns som hon bedömer efter gamla upplevelser, var i en jätte destruktiv relation undertiden jag började gå, sen jag separerade med mitt ex har jag blivit mycket stabilare och symptom jag hade då finns inte kvar. För han utsatte mig för hemska saker samt gjorde mycket saker bakom ryggen på mig, t.ex. tog saker i avbetalning i mitt namn utan min vetskap, gjorde bedrägerier i mitt namn, sen finns det 100 andra saker han gjort som gör att jag alltid är på min vakt. Men just att psykologen fortfarande baserar mig på hur jag var då och verkar inte kunna förstå att min misstänksamhet bla var befogad och gjorde att jag blev misstänksam mot andra också.

 

 

Hej, jag har varit i en liknande situation. Kontakta en advokat att hjälpa dig. Begär en boende och umgänge utredning. Jag gjorde det med inrådan av min advokat i första mötet i tingsrätten. Familjerätten gör en utredning med samtal med vårdnadshavarna, barnet om det är tillräckligt gammalt, med skola, dagis. De gör hembesök hos båda. De pratade med psykiatrin, eller begärde ett intyg eller hur det nu va som min psykolog och läkare skrivit.

Ta upp allt det du berättat om ditt ex under utredningen med familjerätten.

Jag har fler talet diagnoser, går i behandling och äter medicin. Jag känner inte att det låg till last för mig. Min advokat rådde mig att vara ärlig och inte dölja något. Domaren utgick ifrån pappren från läkaren och familjenrättens bedömning.

Jag fantastiskta människor i psykiatrin som hjälpte mig. Är du inte nöjd med den vård du får, be om att få en annan psykolog eller samtalskontakt. Och prata med din psykolog om hur du känner om diagnosen hon misstänker och att hon förklarar hur hon menar och tänker.

 

Hoppas det går bra ❤️

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Egenm%C3%A4ktighet_med_barn

 

Håller han barnet borta, kan du göra en polisanmälan