Vad ska man göra med sig själv.

Efter att jag började studera till ingenjör så upptäckte jag att jag har stora svårigheter med att prata/samtala med mina kursare. Jag kunder inte få några vänner, jag blev isolerad.

Så jag sökte mig till sjukvården där jag kanske skulle få någon hjälp, jag fick prata med en psykolog som skickade mig vidare till en annan psykolog på psykiatrin. Där var det lite tveksamt vad jag hade för problem, efter ett par olika möten så fick jag gå på en utvärdering hos neuropsyk. Där sent omsider så fick jag reda på att jag autistisk.

Många kanske skulle bli glada över att få veta vad som är fel på en, men det ända jag kände var en hopplöshet, nu så finns det ingen återvändo. Jag kan aldrig bli normal igen, så varför ska jag ha vänner eller bekanta, varför ska jag ta del i samhället om jag inte kommer kunna ge något tillbaka.

Så  det jag gjorde var att jag slutade kontakta folk, varje gång någon försökte kontakt mig så såg jag till att jag var kall och avvisande för jag visste ju att jag är autistisk. Det finns inget positivt med att vara med mig, jag är ett hål som inget gått kommer ut ur. Så jag har spenderat 6 år på att vandra runt och hata mig själv. Planen var alltid att ta livet av mig, men jag har en del av mig som tror att jag kan bli bättre, nästa dag kanske. Men jag har ingen energi överhuvudtaget. Jag har ingen kunskap som hur jag ska kunna göra saker och ting.

Så innan jag kan gå vidare med mina planer så vill jag bara på ett offentligt forum, skriva av mig så att det finns en anledning till att jag tar livet av mig.

Jag har ingen produktiv plats i samhället, det finns ingen nicsh där jag kan passa in. Jag har ingen energi.

Om man får en cancer diagnos så får man också en behandlings plan, men inom psykiatrin så fick jag inte det. Jag hade just fått reda på att jag var mindre värd, skild från alla andra genom vetenskapen, och det finns ingen plats för mig.

Jag har ingen energi kvar att ta mig framåt med, det finns ingen anledning till att jag ska försöka använd mina kunskaper. Det finns en anledning och det är att hela min studie tid har jag haft det autistiska molnet över mig. Så jag känner att om jag använder mina utbildning att jag inte kan förbättra mig.

Så jag kan inte gå framåt men jag kan inte gå bakåt för att livet funkar inte på det sättet. Jag vet inte vad jag ska göra, tills ikväll.

Hej,

 

Nu vet jag inte hur gammal du är men är det här något du upptäckte först när du började läsa på universitetet eller har du känt likadant tidigare?

Kom ihåg att du är samma fina person nu som innan du fick din diagnos! Du har inte förändrats som person “bara” för att du fått en diagnos. Och bara för att man är autistisk betyder inte det per automatik att man är kall och avvisande. Det är snarare ett tecken på att man kan vara autistisk. Men det finns många som har svårt att få vänner och inte är autistiska liksom det finns många varma personer som är autistiska.

Stanna här och prata, gör inget dumt ikväll.

Anonym skrev:

Hej, Nu vet jag inte hur gammal du är men är det här något du upptäckte först när du började läsa på universitetet eller har du känt likadant tidigare? Kom ihåg att du är samma fina person nu som innan du fick din diagnos! Du har inte förändrats som person ”bara” för att du fått en diagnos. Och bara för att man är autistisk betyder inte det per automatik att man är kall och avvisande. Det är snarare ett tecken på att man kan vara autistisk. Men det finns många som har svårt att få vänner och inte är autistiska liksom det finns många varma personer som är autistiska. Stanna här och prata, gör inget dumt ikväll.

 

Nej jag har alltid känt mig som om att jag inte har passat in. Men innan jag började på universitet så trodde jag att jag kunde hitta en “plats” där jag kunde passa in. Men efter att jag fick diagnosen så fick jag det på ett papper att jag kommer aldrig hitta en “plats” där jag skulle passa in. Det jag skulle hitta var en “plats” där det finns folk, men enbart för att dom som jag inte passar in, en plats definierad på vad man inte är.

Jag försökte växa som person, det var det jag ville, men hur kan jag växa från det här. Jag vill bara veta att jag kan bli bättre än vad jag är nu. Varför vet jag inte det.

Anonym skrev:

Efter att jag började studera till ingenjör så upptäckte jag att jag har stora svårigheter med att prata/samtala med mina kursare. Jag kunder inte få några vänner, jag blev isolerad. Så jag sökte mig till sjukvården där jag kanske skulle få någon hjälp, jag fick prata med en psykolog som skickade mig vidare till en annan psykolog på psykiatrin. Där var det lite tveksamt vad jag hade för problem, efter ett par olika möten så fick jag gå på en utvärdering hos neuropsyk. Där sent omsider så fick jag reda på att jag autistisk. Många kanske skulle bli glada över att få veta vad som är fel på en, men det ända jag kände var en hopplöshet, nu så finns det ingen återvändo. Jag kan aldrig bli normal igen, så varför ska jag ha vänner eller bekanta, varför ska jag ta del i samhället om jag inte kommer kunna ge något tillbaka. Så det jag gjorde var att jag slutade kontakta folk, varje gång någon försökte kontakt mig så såg jag till att jag var kall och avvisande för jag visste ju att jag är autistisk. Det finns inget positivt med att vara med mig, jag är ett hål som inget gått kommer ut ur. Så jag har spenderat 6 år på att vandra runt och hata mig själv. Planen var alltid att ta livet av mig, men jag har en del av mig som tror att jag kan bli bättre, nästa dag kanske. Men jag har ingen energi överhuvudtaget. Jag har ingen kunskap som hur jag ska kunna göra saker och ting. Så innan jag kan gå vidare med mina planer så vill jag bara på ett offentligt forum, skriva av mig så att det finns en anledning till att jag tar livet av mig. Jag har ingen produktiv plats i samhället, det finns ingen nicsh där jag kan passa in. Jag har ingen energi. Om man får en cancer diagnos så får man också en behandlings plan, men inom psykiatrin så fick jag inte det. Jag hade just fått reda på att jag var mindre värd, skild från alla andra genom vetenskapen, och det finns ingen plats för mig. Jag har ingen energi kvar att ta mig framåt med, det finns ingen anledning till att jag ska försöka använd mina kunskaper. Det finns en anledning och det är att hela min studie tid har jag haft det autistiska molnet över mig. Så jag känner att om jag använder mina utbildning att jag inte kan förbättra mig. Så jag kan inte gå framåt men jag kan inte gå bakåt för att livet funkar inte på det sättet. Jag vet inte vad jag ska göra, tills ikväll.

Jag är ledsen för att din diagnos ställt till det så för dig. Jag är också ledsen för att vården svikit dig.

Anonym skrev:

Nej jag har alltid känt mig som om att jag inte har passat in. Men innan jag började på universitet så trodde jag att jag kunde hitta en ”plats” där jag kunde passa in. Men efter att jag fick diagnosen så fick jag det på ett papper att jag kommer aldrig hitta en ”plats” där jag skulle passa in. Det jag skulle hitta var en ”plats” där det finns folk, men enbart för att dom som jag inte passar in, en plats definierad på vad man inte är. Jag försökte växa som person, det var det jag ville, men hur kan jag växa från det här. Jag vill bara veta att jag kan bli bättre än vad jag är nu. Varför vet jag inte det.

 

Fine jag överlevde kvällen.

Anonym skrev:

Fine jag överlevde kvällen.

 

Skönt att höra.

Hur lever du nu? Läser du fortfarande på universitetet?

Har du någon att prata med?

Förstår om du känner hopplöshet efter att du sökt hjälp inom vården utan att få någon, men ge inte upp! Kanske finns det någon du kan vända dig till?

Kan du inte försöka tänka annorlunda även om det är svårt. Vända på det. Att inte se det som något du vill växa ifrån utan något du faktiskt kan växa i som person. Det är inget fel på dig för att du är autistisk. Jag vet att det innebär vissa svårigheter men du kanske också kan dra fördel av något? Du verkar ju väldigt medveten om dina svårigheter.

Är det vetskapen om att du nu har en diagnos som är jobbig? Jobbigare än känslan innan diagnos om att du var annorlunda?

En gång i tiden var jag normal – Ville bara vara speciel, ville ha en superkraft. Sen gick det 10 år, insåg att jag var allt utom normal, var nog lite för speciell, men super krafterna uteblev.

Fick veta att jag hade ADD och autism, jag bröt med alla, ända jag orkade var jobb. Var ju bara sjuk i huvudet. Så varför inte.

efter 10 år hade jag lärt mig allt inom mitt största intresse, allt. Kort därefter vid 25ish kraschade jag in i väggen, fick bipolär diagnos. Efter ytterligare 5 år, så insåg jag att jag hade haft min superkraft hela tiden, från dagen jag föddes. Jag hade möjligheten att utveckla mitt intresse till en nivå få kan, nu har jag betat av många områden av intresse, fler blir det. För det ända jag blir glad av är att hjälpa andra, men tog många år innan jag kunde hjälpa mig själv. Tog år av förståelse för mina egna diagnoser innan jag började se dem för vad dem är.. styrkor. Bara samhällets sjuka ideal och avundsjuka som vill få dig att tro annat.

du är inte ensam!:3

 

Anonym skrev:

Skönt att höra. Hur lever du nu? Läser du fortfarande på universitetet? Har du någon att prata med? Förstår om du känner hopplöshet efter att du sökt hjälp inom vården utan att få någon, men ge inte upp! Kanske finns det någon du kan vända dig till? Kan du inte försöka tänka annorlunda även om det är svårt. Vända på det. Att inte se det som något du vill växa ifrån utan något du faktiskt kan växa i som person. Det är inget fel på dig för att du är autistisk. Jag vet att det innebär vissa svårigheter men du kanske också kan dra fördel av något? Du verkar ju väldigt medveten om dina svårigheter. Är det vetskapen om att du nu har en diagnos som är jobbig? Jobbigare än känslan innan diagnos om att du var annorlunda?

 

Innan diagnosen så trodde jag att det fanns en chans att jag kunde vara “normal”, nu så har jag ett papper i min journal där det står att det aldrig kommer att hända. Jag brukade sitta och hoppas att om jag bara fortsätter, scouterna, basket etc att jag kanske kunde få kännas att jag en del i en grupp. Men nu så vet jag att det aldrig kommer att hända.

Jag vet bara mina svårigheter eftersom att det är dom som hindrar mig, jag har ännu inte hittat några styrkor.

Tro på lång siktet lössningar. tro att lössningen ibland inte kan hittas genom att fokusera på problemet direkt utan det dras ut genom olika sammanhang.

Kämpa på snälla, många bra människor dör och många onda överlever, vi behöver dig i vår kamp. ge upp inte än