Vad händer nu?

Jag tror inte att du inbillar dig men jag förstår känslan. Jag var själv hos psykologen för inte så länge sedan och upplevde det som väldigt omskakande även om personen var väldigt snäll. Det är väl det där att möta sitt inre, allt man skjutit åt sidan… det kan kännas läskigt ibland. Och sen vet man inte vad personen som sitter mitt emot en tänker och det skrämmer också.

Jag tror inte att du ska vara rädd för att få medicin eller en diagnos. Snarare kan det vara en möjlighet att faktiskt må lite bättre. Tänk på det som om du skulle ha brutit ett ben eller fått lunginflammantion – då skulle du också få en diagnos och en behandling. Psykisk ohälsa är egentligen inte särskilt annorlunda från det, det är bara mer stigmatiserat.

Det är heller ingen som behöver veta vad du har för diagnos/-er om du inte själv känner dig bekväm med att dela det. Sedan kan det såklart också ta ett tag att själv smälta informationen. Det är helt okej.

Ta hand om dig <3

Tack för ett varmt och omtänksamt svar❤️Det borde inte vara annorlunda att få en diagnos inom psykisk ohälsa men tyvärr upplever jag själv (jobbar i vården) att en del blir dömda på förhand😔Är rädd att bli dömd, bli utfryst och ingen som vill veta av en. Att barnen ska vända mig ryggen och skämmas. Bli av med jobbet tom. Att jag ska bli tvingad att använda medicin osv. Jag menar…om jag bara anstränger mig lite till så kanske jag kan kontrollera det..så mkt oro för hur det ska bli…önskar just nu att jag aldrig nämnt ngt förra besöket.

*ler* Ja, visst är de fördjävliga på att dra ur en information?

Men måste du nämna att du har en sådan diagnos för din omgiving?

Kan du be din vårdgivare att inte sätta diagnosen?

Vad för diagnos är det som är tabu? Vad var det som psykologen fick ur dig? Du är anonym här, och alla här är lite galna.

Ja… fattar inte hur hen på endast fyra besök lyckats få fram sånt som jag inte berättat för ngn under ett helt liv? Alltså. Jag har alltid strävat efter att ha en perfekt fasad utåt, bäst i plugg/jobb, alltid vara den som är stark och tar hand om andra osv. Ofelbar.

Men det är bara för att dölja den jag egentligen är. Allt annat än perfekt. Har alltså ingen diagnos men jag har anat ett mönster de sista 8-10 åren som jag inte förstått förut. Jag har haft massor av strategier att dölja tidigare depressioner. Och… de andra episoderna. Plus tur att det slutat väl.  Skulle jag berätta för psykologen om dem så skulle jag skämmas ihjäl. Psykologen har hittills varit bra och hållit sitt ord om vad som dokumenterats men… jag litar inte hundra på någon.

Haha, jag har också funderat på det där. Jag levde dubbelliv under många år. Gör jag fortfarande i viss mån. Men lite mindre numera. Eftersom allt sprack typ.

Det som är lite speciellt med psykologer är att de aldrig dömer dig. Utan du får snarast beröm. Jag har ändå berättat en del sjuka saker. Får man beröm.

Tror att de är lite härdade. De tycker säkert bara att det är intressant ju konstigare det är.

Du kommer att berätta om det som du skulle skämmas ihjäl om också sinom tid. Men vad är det som du gjort som varit så pinsamt?

Till mig har de sagt att de ska tanka ur mig allt typ. Har suttit och berättat i snart ett år nu.

Jag litar inte heller så fullt ut på dem. En anledning till varför det går så långsamt. Är rädd för att att bli inlåst. Vad är din orsak till rädsla?

Intressant fråga du ställer. Vad min orsak till rädsla är. Inte tänkt på det så men det handlar väl om att jag vill ha en perfekt fasad utåt, bra rykte, att folk ser upp till mig och om jag berättar och folk får veta… ja då är allt jag kämpat för förstört. Men jag är också rädd att aldrig mer få uppleva sån explosionsartad lycka om jag berättar. Lr blir tvingad att ta medicin. Lr att det ska flippa ur så att det blir vård mot min vilja.
Det är nog min största rädsla. Jag vill ha kontroll över hur jag mår men det har jag uppenbarligen inte….

Aldrig pratat med psykolog förut. Har stora trust issues i vanliga fall men hen har på kort tid ändå lyckats vinna visst förtroende, dock inte fullt ut.

Att bli inlåst… något du varit lr ngt du känner kan bli verklighet i närtid?

Nu blir jag nyfiken…

Du nämnde i föregående meddelande att du lyckats dölja depressioner och jag citerar “Och… de andra episoderna”. Vad innebär det?

Låter ju som att du har ett händelserikt liv vid sidan om den där fasaden du pratar om. Spännande! 😀

Nej, jag har inte blivit inlåst. Närmsta är att jag blev inlåst i en polisbil ett tag. Men de släppte mig efter ett tag i brist på bevis. Lever ett ordnat liv jag också. Välutbildad och bra jobb. Fast utan den där perfekta fasaden numera.

Tvångsmedicinerad och tvångsvårdad blir du nästan bara om du är självmordsbenägen. Även då försöker de ta det via den frivilliga vägen först. Annars är det om du är en allvarlig fara för din omgivning och vägrar vård. Är du något av detta?

Blir också nyfiken när du skriver att du ”lever ett ordnat liv .. men utan den där perfekta fasaden numera”… vad innebär det?

Jag skulle inte säga att jag är en introvert person men dock kontrollerad. Läser av andra människor och vet vad de förväntar sig av mig och agerar därefter. I vanliga fall.

Ok det här har jag inte berättat för psykologen. Det förändras utan förvarning. Som att trycka på en knapp. Man kan gå och lägga sig efter en bra dag, somna och vakna där första tanken är att man vill avsluta sitt liv. Från ingenstans. Den här mörka perioden jag är i nu är en av de värsta jag haft. Och det hände trots att jag följt mina rutiner strikt med sömn, mat, träning. Nederlag och misslyckande alltså. Klarar inte ens att sköta mitt jobb vilket inte hör till vanligheterna.

De andra episoderna… samma där, som att trycka på en knapp, kroppen blir varm, det känns som explosioner inombords, världen får klarare färger, allting doftar underbart och man är störst, bäst och vackrast 🫣 Ett otroligt sug efter….allt i livet🫣 och tusen projekt. Den delen är fantastisk. Den vill jag aldrig vara utan. Men det stoppar tyvärr inte alltid med det…

Det känns ändå lugnande hur du beskriver tvångsvård, att det ska mkt till innan man hamnar där. Men är väl rädd att det ska gå överstyr under en ”episod”…

Som sagt, har ingen diagnos, varit livrädd hela livet för att få en stämpel på mig… men efter att ha nämnt för psykologen att ”mitt mående svänger kanske mer än vanligt” började samtal om diagnos. Och nu vill jag bara åka dit och be hen glömma allt jag sagt. Känner mig trängd i ett hörn…

Det där med att spegla en annan människa är väldigt effektivt. Vad använder du din förmåga till? Är det för att bli omtyckt, eller har du någon vinning av det?

Okej, får för mig att du verkar vara ovanligt disciplinerad och leva ett skötsamt liv? Många i motsvarande sinnesstämning brukar ju bli passiva och ibland även få problem med missbruk av alkohol och liknande.

Den här mörka perioden du har, vad är det som händer inom dig? Tar det sig uttryck utåt? Gör du saker?

Haha de här drivet du har med klarare färger och så är ju egentligen jättebra! Du verkar onekligen vara en i närmast perfekt människa. Men du lämnade en “cliffhanger”, vad är det som det inte stoppar med? Vad är det du gör som inte är så bra antydningsvis?

Inträngd i ett hörn? Är du rädd för att du kommer att avslöja allt för psykologen och bli inlåst? Vad är det då som hindrar dig från att inte bara strunta i att gå dit? Vad håller dig kvar?

Svar på din fråga. Jag har levt dubbel/trippel-liv under många år. Den föll för ca två år sedan när min dåvarande fru läste en artikel om en man som blivit konfronterad av några reportrar med att försöka köpa sex av en 18-årig student. Mannen tyckte efter den initiala överraskningen att det var skoj och lät sig bli intervjuad. Det var en i sammanhanget ovanlig intervju, han medgav allt och sa att han gjort det länge. Att han inte brydde sig om vad som hände med tjejerna osv. Han hängdes sedan ut på framsidan som en likgiltig psykopat. Pixlingen/anonymiseringen var väldigt bristfällig tyvärr. Jag var den där mannen. Min ex-fru berättade för merparten av omgivningen inklusive grannar. Sedan dess har jag även haft hembesök av polisen två gånger. En gång stod en hysterisk tjej på tomten och skrek “han våldtar mig”. Sånt gör ju sitt till för att fila ner en fasad lite. Du behöver inte oroa dig för att jag ska fördöma dig. Jag är bara nyfiken för att jag är intresserad av människoöden och hur den mänskliga hjärnan fungerar.