Vad fan är det för fel på mig??

Jag återgäldar svaret känner jag.

Jag upplevde någonting liknande under en period för många år sedan, att mitt utseende skiftade beroende på ljus, olika speglar och en massa andra saker. Ju mer jag tittade i spegeln ju mer konstig tyckte jag att jag såg ut. Det visade sig senare att jag hade BDD (Dysmorfofobi).

Är det någonting som du kan känna igen dig i?

Detta påminner mig om en anekdot från förr i tiden, där en fransk man lagt till idéen att uppfinningen av spegeln har förgiftat hjärtat på folk. Den enda sättet folk kunde se på sig själv var att gå på knäna nära en bäck eller flod för att se sin egen refraktion. Din hjärna plågas av tankar som försöker bara att nedstämma dig.

Det är enkelt att tänka illa på sig själv, du har förmågan att antingen bli avundsjuk av andra eller att försöka hitta något positivt på dig själv. Det är alltid bra att vara hygglig : )

jo glömde säga att jag har just BDD.  Men jag förstår inte varför min hjärna beter sig så, det är så extremt komplicerat och jobbigt…

ok… ja jag vet inte..

jag är en jätte omtänksam människa , men har otroligt jobbiga tankar om mitt yttre..

Tro mig, att vara omtänksam är en förmåga som många människor inte har. Du delar denna kärlek med andra folk i världen, som småningom kommer du får dess kärlek tillbaka. Bara du kan ändra på din värld.

Glöm inte att många delar likadana tankar som dig, och vill ändra på vår värld. : )

Jag är inte familjär med BDD, men känner igen delen du beskriver om att vara uppfylld av tankar. Mina kan vara ältande ibland.

Oavsett diagnos kan tillståndet vara olidligt, och själv kan jag emellanåt känna att jag inte vill vara i nuet, med allt vad mitt tillstånd innefattar. Även om förståelsen för den egna diagnosen är stor tar det inte bort känsla av vilsen- eller tröttheten för det faktum man befinner sig i.

Acceptans för hur jag fungerar är en av de bästa metoder jag använt mig av. Fast att acceptera mitt tillstånd behöver inte nödvändigtvis vara en acceptans för att just jag ska ha det som jag har det just i stunden. Det handlar nog mest om vad jag fokuserar på. Ibland lyfter jag perspektivet och ser helheten och storknar av övermäktigheten. Då får jag verkligen tvinga mig att tänka på en begränsad sak i taget. Det kan vara precis tvärtom då jag är i detaljerna och bara upplever något i stunden som är jobbigt. Då kan jag lyfta blicken och tröstas av att jag bara är i ett fragment av min livstid.

Vad vill/kan du fokusera dig på? Hur skulle du vilja tänka? Har du möjlighet att välja tankespår? Har du verktyg för att påverka dina tankar i någon riktning?

Frågorna är retoriska, och du kan ignorera dem, låta bli att svara eller göra precis som känns rätt för dig.

Var rädd om dig.