Totalt misslyckad

Ja vart ska jag ens börja? Hela mitt liv har varit en katastof, en riktig mardröm. Jag är tacksam för de stunderna jag verkligen kan skratta med riktig glädje utan att känna ångest över att vara glad. Redan som 2 åring lämnade pappa mig med min mamma och syster, min mamma har diabetes och är alkolist, den kompinationen är fuckt.Min syster har lidit av dålig psykisk hälsa genom tonnåren vilket gjorde att vår kontakt försämrades. Jag befann mig i en sitouvation där jag som 6-7 åring lärde mig att ta hand om mig själv och min familj. Vid 8-9 års åldern kom pappa tillbaka, han hade skaffat ny familj. Jag ville ge honom en chans, han var så elak. Så sträng och elak. Men mamma behövde vara ensam och då blev jag tvingad att vara hos pappa varannan vecka. Pappa fick en son med kvinnan han träffade. Efter deras 7 år som förlovade skiljde dom sig. När jag blev 12, då bestämde jag mig att bo hos min pappas föredetta, hon var så annorlunda utan min pappa. Min mamma träffade en man dom drack väldig mycket tillsammans, efter 1 månad åkte han in i fängelse i 1,5

år jag flyttade hem för att vara stöd men det blev värre. Allt slutade med att när han kom ut ur fängelset förändrades allt, han misshandlade min mamma 4 gånger innan hon polisanmälde honom, han hade alltså misshandlat mitt kött och blod. Dagen hon polisanmälde vart hon så rädd. Hela vårt hem var sönderslaget, där var blod osv efter hans misshandel. Vi flyttade, och började om tills det var dags för rättegång, dagen innan rättegången får vi alla våra fönster sönderslagna i lägenheten av mammas ex. Det var en varningsignal. Han fick sammhällstjänst och böter eftersom att min mamma inte sa något, hon var rädd. Jag kollade honom i ögonen i rättsalen när dom visade upp mammas skador. Jag var så arg.. I samband erkänner min pappa att han är grov alkolist och tar droger vilket jag vetat om men han har alltid nekat. Jag gick sönder, jag träffade en kille allt blev mycket bättre, jag var 12 år när jag träffade honom. Vi har tillsammans i 1,5 år, han misshandlade mig och utsatte mig för sexuellt övergrepp. Jag började skära mig och kräkas, jag blev remiterad till bup efter mitt självmordsförsök.  Jag blev diagnotiserad depression/ångest/självskadebeteende/ohälsa/aneroxia/bullimi/sömnproblem sedan den dagen har jag gått på mediciner. Som 12 åring tog jag 4 tabletter mot ångest/depression och 12 tabletter till natten för att sova. Idag går jag på fler och starkare. Blev inlagd för uttorkad som 15 åring i 2 veckor. Jag pratade inte med någon, mamma träffade en ny. Dpm drack tillsammans. Pappa träffade ny dom drack och tog droger tillsammans. Jag har en hund som egentligen skulle bo hos mig i 1 månad för att han blev misshandlad så jag skulle vara mellanboende, han fångade mig. Idag bor han fortfaramde hos mig. Det är han som har räddat mitt liv såå många gånger. Skolan har aldrig gått bra. Jag har aldrig kunnat ha tillit till någon, alltid blivit sviken av de som sa att dom aldrig skulle göra så. under åren 2012-2015 fick jag missfall 3 gånger. Jag är en ensamvarg, min syster är alltid arg emot mig. Jag träffade en kille när jag var 16 han fick mig att må sååå bra. Jag levde under 1 åt och 8 månader i en lögn.. Han var så elak, han bad mig ta livet av mig, han sa att det var mitt fel att mina föräldrar är som dom är. Han intalade mig så mycket så jag vände de till att allt ändå var mitt fel, han slog mig inte han misshandlade mig psykiskt. Han gjorde ett grovt sexuellt övergrepp som gav mig skador jag anmälde inte det. den enda vid min sida är min hund. I december 2017 blev jag utsatt för en grov våldtäckt och blev misshandlad. Jag ville inte leva mer, jag skar sönder hela min kropp, tog piller för att skjuta upp choken. Jag och en kille jag var tillsammans med 2015 började snacka efter de, han fanns där hela tiden och räddade mitt liv kvällen jag blev överfallen. vi var nästintill tillsammans, han var den första jag hade sex med efter händelsen, allt kändes bra. Men även han svek mig. Han skaffade flickvän och åkte in på behandlingshem. Jag gick sönder, allt han sa var en lögn. Vem kan jag lita på? Jag skar mig ännu mer/ åt ingenting blev uttorkad igen. Mina 2 närmsta vänner under 2018 svek mig efter vänskap i 3 år. Han ena snackade med min mamma bakom min rygg på ett sexuellt sätt jag skämdes så mycket fyfan vad vidrigt. Den andra sket i mig och kallade mig saker utan anledning. Och mitt i allt blir min vovve sjuk, jag opererade honom och la mina sista pengar på han. Den hunden är värd mer änn allt i mina ögon. Han mår bättre nu. Och i allt detta står jag själv, jag skär mig / äter ingenting och får inte hjälp. Jag är rädd för mig själv jag vet vad jag är kapabel till att göra. Min mamma dricker o tar piller, pappa dricker o tar droger, min syster festar hela tidem. Jag vill inte mer

 

Hej,

jag kan inte ens föreställa mig hur allt du har varit med om känns. Har du pratat med någon om allt detta? Skolkuratorn, ungdomsmottagningen? Det känns alltid bättre när man kan berätta allt för någon, jag vet att det är enkelt att säga och att det är svårt att lita på personer men det är deras jobb. De får inte säga något och de kommer aldrig döma dig för något.

Kärleken för din hund känns så fantastisk! Kanske kan du se om du hittar fler saker som gör dig glad? Något intresse? Träna? Jag älskar att fota och att träna, det är det som gör mig lycklig. Du måste bara hitta det du brinner för. Någon gång kommer det komma en person som förstår dig helt och hållet som inte kommer svika dig. Men tills dess får du vara den personen för dig själv, visa alla att du inte tänker ge upp. Att du är riktigt stark och att allt kommer att bli bättre. I framtiden kan du ha ett eget jobb, en egen lägenhet där du och din nuvarande eller nya hund kan bo tillsammans, utan alla människor som trycker ner dig.

Försök att göra dig av med all negativ energi, ta till dig den positiva! Och till sist, gå till någon och prata om allt, skolkuratorn eller någon på ungdomsmottagningen.

Kram på dig, du låter som en riktigt stark person! <3

Tack fina du, Har sedan barn blivit sviken av kurator på min skola som hittade på saker som anmäldes av soc. Har haft regelbunden kontakt med bup sedan 12 års ålder. Nu pratar jag med kvinnojouren o allmänpsyk. jag har haft hobbys men mina skador hindrar mig. Jag måste kunde ta hand om mig själv innan jag söker lägenhet osv. Tack för ditt tanke och ditt svar tillbaka<3