This be the mind of a tortured genius

Tankestörningar är det jobbigaste på länge, jag kan inte tänka klart en mening utan att ett helt annat ämne har dykt upp i skallen. Det tömmer en på energi, får en att framstå som en jävla idiot, mina tankar är så spridda så jag vet ingenting. Det är oftast det jag tänker nuförtiden “Jag vet inte” på fucking repeat… På repeat TILLS JAG SKRIKER PÅ INSIDAN JAG FUCKING VET INTE!!! JAG VET INGENTING VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!

Jag har syskon, “normala” syskon. Vi hade samma alkis till far, liknande brister liknande framgånger. Varför är jag ensam i det här? Kopierat från min journal “Kvinna som har vuxit upp i miljö med grav omsorgssvikt” Som en förklaring till varför, åh men hon hade en tuff uppväxt det förklarar allt.. suck..

Jag har gett allt, jag gav allt för att hålla ihop dom få relationer jag hade kvar. Still I’m here alone och dom är gud vet var. Jag tycker det är skit jobbigt att inte ha några vänner, dom senaste 5 åren har en efter en försvunnit sakta men säkert och jag överdriver inte ens när jag säger att jag inte har någon vän kvar, eller ens bekant och just nu sitter jag och skrattar åt det för det är så jävla patetiskt. Vad annars kan man göra? Hjälper inte att gråta över det, been there done that.

Varenda dag blir jag lite mer permanent skadad, jag känner det i hjärnan. Jag kan mentalt se min hjärna ruttna bort. Jag minns i n g e n t i n g längre, jag får kämpa för att komma ihåg mina barns fucking åldrar!! Alltså vad för slags mamma framstår jag inte som när folk undrar hur gamla mina barn är och jag bara “Hm… låt mig kolla min telefon för att kunna svara dig” Fucking idiot…

Jag älskar droger, för dom hjälper mig. (ren just nu tyvärr, kanske därför detta psykbryt sker…) Samtidigt som jag hatar dom, för jag är inte tillräckligt stark att klara mig utan dom. Men en dag ska jag bli fri, jag ska stå på mina egna ben utan att skaka och falla ihop. Hoppas jag iaf, fortfarande osäker på om jag kommer överleva ett år till…

Varenda dag ska jag behöva kämpa mot dom här demonerna, utan hjälp, med endast min hjärna som verktyg. Jag har blivit sviken av allmänvården, left to die.

Det är en fin tanke psyk har att man ska kunna bli inlagd när man är på botten, men varför i helvete är det så satans svårt att förstå när man har ansvar för andra än sig själv och plikter som ALDRIG tar pauser att man inte har möjlighet att ta någon dags semester från helvetet utan kosmiska konsekvenser, minsta svaghet jag visar och dom tar mina barn… Jag kan inte tillåta det, jag kommer inte tillåta det JAG KOMMER KÄMPA TILLS MITT SISTA ANDETAG FÖR MINA BARN! Dom två monstrerna är de enda som håller mig vid liv… Åh gud vad jag älskar dom, men sen har jag den här FITTAN i mitt huvud som hatar dom, som hatar att dom tömmer mig på energi varenda sekund att jag aldrig kan ta en fucking paus och bara andas. Den fittan är självisk och hon är inte jag! Jag vet det nu, jag kan skilja på vem jag verkligen är och henne…

Jag vet att jag inte är någon ängel, men seriöst om man får den här skiten för karma, vafan har jag gjort för att förtjäna denna smärtan när allt jag någonsin gjort är sätta alla andra över mig själv, alltid alltid alltid har jag satt mig själv i andra hand, det har varit viktigare att dom mått bra, att jag fått dom att må bra, att dom trivs med mig så dom inte lämnar mig…

Jag har nyligen upptäckt det här med att vara sin egen terapeut (eftersom jag inte fått någon riktig hjälp för jag väl ta den amatör hjälp jag kan få av mig själv haha) Jag frågar mig själv “Hur känner du för det?” Och mitt huvud fucking exploderar, jag känner inte ett skit, jag är fast inuti mig själv. Det är därför jag känner att jag behöver “mitt fix” för att känna vardagliga känslor som en gnytta glädje eller kanske t.o.m hopp om att det kan kännas lite bättre iaf en stund.

Jag är så trött på att förlora mig själv hela tiden, varenda dag dör min personlighet lite till. Jag var inte alltid såhär, jag älskade att lära mig nya saker, hungrig efter nya upplevelser. Nu vet jag inte vem jag är längre, jag klarar inte av fysiskt att göra dom saker jag tidigare älskat att göra. För allt är inte psykiskt, skiten sprider ju sig! Jag skakar så okontrollerbart att jag inte kan se text på telefonen, 3 gånger jag har fått (epilepsiattacker?) där jag först känt som jag skulle svimma men svimmar aldrig men allt blir svart fastän jag kan se? jag kan höra att min man pratar men jag kan inte förstå honom? sen skakar hela kroppen i upp mot 10 sekunder innan jag faller ihop på marken, jag ringde min läkare (som inte vill ha mig som patient för jag är multisjuk och svår att placera i ett fack) som AVBRÖT mig när jag förklarade (hade väntat i en månad på den här telefontiden) och sa bara “oj nä men det var en hel del vi får boka in ett möte om 1 och en halv månad och så pratar vi om det då. Jag fick inte förklara färdigt eller ta upp brådskande problem (jag menar, jag har fucking barn i hemmet som är rädda för sin mamma) som det faktum att jag behöver hjälp att stabilisera det kemiska i min hjärna med tabletter endast ni kan ge mig och ni avbryter mig och ber mig vänta ännu längre…  Ge er själva en klapp på axeln, och försök inte ens med den bullshiten att vården är underbemannad, jag har jobbat i vården innan jag blev sjukskriven så jag vet vad som pågår bakom gardinerna. Ni är alla självbelåtna skitstövlar som sitter där mittemot er patient och letar efter enstaka ord i våra meningar så ni snabbt kan skriva ut bullshit medicin för det utan att ens lyssna färdigt och höra att det inte alls är det man behöver! Men sålänge er chef ser att ni har tagit emot patienten, skrivit ut något bara för att ha gjort något så kan ni ju gå hem med en stadig lön och betalda semesterdagar.

Fråga mig en gång till hur jag mår, I will lose my fucking mind. Bara ge mig några lugnande så jag kan fortsätta vardagen. För du bryr dig inte om mig, inte det minsta. Det du bryr dig om är lönen som kommer in var månad och det enda du behövde göra var att fråga mig hur jag mådde över det i en timme.

ångest pillren funkar inte, depressions pillren funkar inte, sömnpillren funkar inte. I datasystemet har jag dessa piller jag borde bli bättre så varför fortsätter hon ringa in och skrika efter hjälp, hon ringer förtvivlad och kan knappt andas, det är dags nu, jag är själv hemma jag kommer dö nu, dom säger ta det lugnt andas, man hör henne i andra änden desperat försöker få luft, försöker riva sig upp med blodiga naglar, när hon tar det djupa andetaget telefonisten väntat på, “Har du möjlighet att åka in till psyk?” Nej hur ska jag komma dit? Vem ska hämta barnen? Vem ska lämna barnen imorgon? Min man måste iväg till jobbet för han är den enda som är kapabel till att hålla fast ett jobb och få in pengar. “Men han kan ju faktiskt ta obetald semester vid en kris som denna” Men det är ingen kris, det är min vardag! Och obetald semester? I vilken fantasi lever du i? Man överlever inte i dagens samhälle utan pengar, jag gissar på att det är därför den generella psykiska ohälsa är så hög som den är… Hur ska jag kunna betala alla läkarbesök innan högkostnadsskyddet kickar igång? Ska ni börja ge mig den medicinen och hjälpen jag behöver gratis, skulle inte tro det.. Så obetald semester fungerar inte i verkligheten inte om man vill kunna fortsätta gå på sina möten, hämta ut sin medicin, skicka barnen till fritids och förskola extra timmar om dagen för att man inte har psyket till att vara en förälder 24/7.

Stycket ovanför beskrivs i min journal såhär (kopierat direkt av) Patienten ringer och uttrycker att hon “inte orkar mer”. Gråter under samtalet. Hänvisas till pyskakut och att återkomma till rådgivningen under morgondagen. /Amanda, sekreterare
Punkt thats it, för mig är det skillnad på liv och död, jag sitter inte där med telefonen lugnt i min hand och säger det för uppmärksamhetens skull, Jag är sekunder ifrån att ta mitt liv med verktyget i min hand. Men deras känslokalla svar och brist på medkänsla får min hjärna att gå till min familj, min man och mina barn som står bredvid mig ALLTID genom mina psykbryt och allt och älskar mig ändå. All creed till min man alltså, det är fan ingen dans på rosor att leva med mig, jag är fullt medveten om det, så pass att det inte går en dag jag inte tänker på hur mycket bättre dom egentligen hade haft det utan mig. Men jag är självisk på det sätet, jag lever för deras kärlek. Det är enda anledningen till att jag drar det andra andetaget efter det första hackiga.
Sanningen eller faktan (hur man nu än ser det) är att dom hade haft det bättre utan mig..

06/12/17 11:30 Idag är ilska den främsta känslan. Jag har ingen ork, inget tålamod. Jag skriker på mina barn för att dom skriker och bråkar. Jag har ett ständigt tryck över bröstkorgen, jag har svårt att andas. Jag känner inte för att skriva därav dom korta meningarna. Jag är bara så jävla förbannad… Det känns hemskt att behöva säga till sina barn att hålla sig undan mamma för mamma inte mår bra… Och vad som är ännu hemskare är att dom förstår, dom förstår varför, dom har vant sig vid det. J kom fram till mig imorse och frågade om mamma kunde vara glad idag, hur kan dom inte ha det bättre utan mig?!?! Självmords tankarna är inte lika påfrestande längre, men dom finns kvar.

 

Så vad är fel på dig? Jag kan inte ens komma ihåg allt listan har blivit så lång och desto längre tid jag går obehandlad desto mer läggs till… Är jag svag som är rädd?

Jag har problem med att hantera mina känslor, antingen känner jag ingenting eller så känner jag gånger 10. Jag kan inte kontrollera mina tankar, känslor, inte ens alla mina fysiska rörelser längre. Jag har ångest så det heter duga, speciellt på nätterna fyfan… Jag har tinnitus, hypohidros, selektiv-och hets ätstörning, självskadebeteende, social ångest, hörande- och känsel hallucinationer, tankestörningar (uppenbarligen) Dermatillomani, Bipolär, emotionell personlighetsstörning,  återkommande psykoser, Mediumsvår återkommande depression, blåmärken över hela kroppen ingen aning om hur dom dyker upp, för 3-4 veckor sedan gick min ätstörning från hetsätning till svältande så gått ner 9 kg på den perioden fram tills idag, alkohol och drog missbruk från och till i dom svåraste perioderna (skiten ligger i släkten)

Och allt började för 10 år sedan med depression, är det konstigt man lever i ständig rädsla när man är bevisen på att allt blir värre desto längre man går obehandlad…

Nu ska jag gå och hämta hem mina barn. Peace out for now.