Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Tankar om diagnos och psykologkontakt

Tankar om diagnos och psykologkontakt

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Borderline, fy vad jag hatar borderline. Något som stör mig mest är att aldrig vara säker på vad känslor faktiskt betyder. När jag blir ståeende mellan två svåra val så kan jag inte identifiera varför jag vill välja som jag gör. Vi tar jobb som ett exempel. Just nu behövs de personal på jobbet. För att fatta mig kort så skulle det hjälpa situationen väldigt mycket om jag ökade från 50 till 75% då de är kaus nu. Här kan jag inte avgöra om jag är redo för de, om jag mår tillräckligt bra för att orka det. Men som person är jag väldigt driven och vill vara alla till lags, vara allas högra hand och alltid ställa upp. Genom att göra andras vardag bättre får jag bekräftelse och min ångest minskas av detta. Så i detta scenario så kan det kännas som att jag orkar lite mer när jag egentligen ska sluta, men frågan är: Är det bara min starka vilja av att få hjälpa till och vara behövd som får mig att känna så???

    Det är ofta så jag går i väggen, jag tar på mig för mycket, ber mina egna begränsningar att dra åt skogen och sen ligger jag där inne på sjukhuset igen. Hur ska man veta vad känslorna menar? Detta händer i allt i livet, inte bara jobb. En rädsla eller fobi av förändring eller ovissheten av vad framtiden erbjuder kan få mig att tro att jag VILL stanna kvar i en situation som kan eventuellt egentligen vara skadlig för mig.

    Jag känner mig ensam. Ensam i mitt kaus, ibland önskar jag de fanns någon man kunde prata med om allt. Inte som en psykolog där jag ändå kan känna mig dömd på något sätt, får alltid ångest dessutom av känslan när dom säger att nu är tiden slut för idag. Självklart förstår jag att ingen har lust att sitta med mig och mina bekymmer sådär, men de känns som man blir så dissad. Ett bevis på att dom skiter egentligen i dig och va du har att säga, dom gör sitt jobb inom den tiden dom måste sen slipper dom. Dvs dom offrar sig för att få pengar. Jag gillar inte det. Hade nästan varit bättre då om man inte behövde visa sig, sitta vägg i vägg med personen kanske. Bara tankar jag har. Vill inte längre ha detta obehag av att visa mig vända ut och in på mig mentalt och sen gå ut som om inget hänt inom mig.

    Jag har inte borderline utan depression. Vi har alltså ganska olika problem men jag känner igen mig i att det är svårt att veta vilka känslor man ska lyssna på och vilka man inte ska lyssna på. Det viktigaste är att du tar hand om dig. Jag förstår att det är en väldigt svår avvägning hur mycket du ska ta på dig och man får väga fördelar mot nackdelar och risker. Du kanske kan försöka tänka att om du går in i väggen är det svårt att komma tillbaka igen och det drabbar både dig och andra. Men om du säger nej till att ställa upp och sedan känner att du faktiskt har möjlighet så kan du enkelt ändra dig.

    Du har rätt i att psykologer arbetar för att få sin lön och när tiden är slut är det dags att sammanfatta sessionen och gå vidare till nästa patient. Men tänk också på att personerna valt att bli psykologer för att de verkligen vill hjälpa andra människor. Att de får lön och har begränsad tid med varje patient är för att de ska ha möjlighet att hjälpa dem.

    Sedan finns det psykologer som är mer eller mindre lämpade att hjälpa just dig. Om du inte känner att det fungerar med din nuvarande psykolog kan det vara idé att testa med en annan. Alla psykologer har olika personlighet, erfarenhet och verktyg för att hjälpa patienten. Ger din psykolog dig hemläxor som ni sedan följer upp tillsammans? Det kanske kan vara en metod att känna att psykologen är med dig lite mer mellan besöken.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.