Svårt att bli utredd som vuxen?

Hej! Jag har under senare år funderat över eventuella diagnoser, det kommer i perioder och då letar jag information på nätet och läser diagnos på diagnos och jämför symptom och frågar närstående vad som kan stämma på mig. Perioder när jag inte letar på internet så grubblar jag istället. Jag har varit i kontakt med KBT-terapueter och kuratorer på vårdcentralen tidigare för mina problem, men ofta är det ett begränsat antal samtal och hemövningar som jag inte klarar av att göra. När jag har tagit upp frågan kring eventuella diagnoser får jag höra att rutiner och träning är bra och att jag kan börja med det innan jag försöker få till en vuxenutredning. De får det att låta så enkelt, “Du får helt enkelt börja planera din morgon så du inte blir sen till ditt arbete varje dag”.

Trots detta hörde jag ändå av mig till vuxenpsykiatrin för 2 år sedan, var tvungen att göra en egen remiss där jag skulle beskriva mina svårigheter i vardagen. Det tog flera dagar att skriva remissen, tog pauser mellan ångestattacker och gråt. Hur beskriver man egentligen sitt eget liv? Hur vet jag om det jag upplever är en svårighet – eller om alla andra lever likadant? Det var t.ex. väldigt nyligen som jag förstod att de allra flesta kan “filtrera” störande ljud på något magiskt sätt – för mig är allt ett enda brus och varje litet ljud eller rörelse fångar min uppmärksamhet.

Som sagt, jag gjorde en egen remiss, de avslog denna. Detta kändes som ett enormt nederlag i och med den enorma kraftansträngning det var att skriva sin egen remiss. De föreslog att jag skulle ta kontakt med vårdcentralen och undersöka hormoner och annat fysisk innan jag hörde av mig till vuxenpsykiatrin igen. Hörde av mig till vårdcentralen och de var helt oförstående till vad jag egentligen ville, trots att jag läste upp svaret från vuxenpsykiatrin. Jag lade ner det hela.

Jag känner att jag behöver svar på om det finns diagnoser som kan förklara mina beteenden, och därmed möjligtvis få stöd och hjälp i hur jag underlättar min vardag. Men hur gör man om ens egen remiss inte går igenom och vårdcentralen står oförstående? Hur gör andra? Hur gjorde ni? Det känns som att det endast är de som har synliga, uppenbara svårigheter i vardagen som har en chans. Själv sitter jag hemma och försöker hålla ihop.

Jag förstår dina tankar och funderingar. Så tråkigt att du inte blir tagen på allvar, det är ju inte det man behöver när man är vilsen och grubblar mycket. Jobbar du eller hur ser det ut för dig? Har du mått psykiskt dåligt länge? Det låter som du har bra insikt om din egen problematik. För att få en neuropsykiatrisk diagnos krävs det att problemen ska ha funnits med sedan barndom eftersom det är medfött och inget som uppstår i vuxen ålder. Depression och ångest kan man däremot drabbas av när som helst i livet och det går också att bota. Att få en diagnos handlar mer om att lära sig att leva med sina svårigheter. Vad är det du upplever som jobbigt i vardagen? Har du tidigare fått hjälp för detta? Finns det någon i din omgivning som kan hjälpa dig att söka vård?

Själv fick jag diagnosen ADD som vuxen, har mått psykiskt till och från sedan jag var barn. Hade mycket problem både hemma och i skolan, umgås i fel kretsar och började leva väldigt destruktivt. Det var jag själv som till slut insåg efter att ha läst på att mina svårigheter beror på att jag har ADD. Läkarna ville inte ta till sig detta utan menade att det berodde på andra saker vilket jag inte alls kände igen mig i. Du kan vända dig direkt till psykiatrin om inte vårdcentralen tar emot dig. Själv fick jag kontakt med BUP som liten och sedan övergick det till vuxenpsykiatrin. Du upplever själv att du mår dåligt och då har du rätt att få hjälp. Det ska inte finnas vissa krav för att räknad som “sjuk”. Stå på dig även om det är tufft, det finns hjälp att få.

När du beskriver det där med störande ljud låter det som du är högkänslig. Det är ingen sjukdom eller diagnos utan ett personlighetsdrag och inget man kan eller ska bota. Det finns många fördelar med att vara högkänslig. Det du däremot behöver få hjälp med är dina ångestattacker. Ge inte upp, det gäller bara att få till en första kontakt.

Känner igen mig så mycket…Har svårt att få diagnos, det står olika diagnoser beroende på vilken läkare jag träffat. Har inte fått ordentliga utredningar förrän för några år sedan, då jag gjorde neuropsykiatrisk utredning. Den visade inget inom autism spektra. Sedan tog det slut där. Innan det har jag valsat runt i öppenvården i 25 år. När jag mött läkare har de ofta talat kränkande till mig. De har sagt ” jaha du ser ju frisk ut, vad gör du här då” och liknande. Gått till enhetschef och patientnämnd, men alla säger att jag har missuppfattat att de har kränkt mig.. Man är ju inte direkt i en bra position när man är en psykpatient. Lätt att säga att jag bara hittar på. Just det sa en annsn läkare plus att han började skratta när jag “varnade” redan från början att jag är rädd för att inte tas på allvar. En del är mästrande, tvingar att ta medicin för att få ett ynka sjukintyg på några veckor…osv Har hört att jag har ängslig personlighet, personlighetsstörning utan närmare spec och andra diffusa diagnoser. Har alltid haft svårt att få sjukintyg pga det. Har jättesvårt på arbeten och ssaknar vänner. Har en kille som mår dåligt, men vill inte mista honom för då har jag ingen, och då kan jag lika bra dö..så gör inte slut trots att det tär att han mår så dåligt  Ekonomin blir bara sämre eftersom jag är sjuk och ibland helt utan pengar. Senast ville inte soc hjälpa mig, för de krävde sjukintyg de oxå..Jag hamnar alltså utanför alla skyddsnät. Haft personliga ombud eftersom läkare då inte ids att kränka mig när ngn annan är med i rummet. Men själva ombuden har sällan varit till hjälp, de är mest tysta. Jag orkar inte psykvården igen.Den har stjälpat mer än hjälpt! ångrar att jag inte drog mig ur tidigare. Men behövde de förbaskade sjukintygen när jag var för sjuk för att arbeta, så,vad gör man? var ju tvungen att gå dit ändå. Försöker få intyg från somatisk läkare, för utmattning.Min privat läkare har gått i pension, så trist! Försöker jobba deltid, men märker hur de andra drar sig undan och inte tycker jag gör nog där.Jag läser böcker och tränar på mindfulness.Går sådär med min ångest uppgivenhet osv just nu hjärtklappning svårt att sova.Livet är en enda lång kamp..