Svaren…

I början på januari-2019, samma år som jag ska fylla 46 får jag äntligen svar på alla mina frågor. Efter en lång lång väntan med väldigt många olika kontakter, olika instanser och olika behandlingar….Svar på VARFÖR..
Varför jag har haft en fruktansvärd jobbig barndom och uppväxt, varför jag blivit mobbad hela skoltiden och på arbetsplatser, varför det känts som hela världen är emot mig.
Varför jag alltid är ledsen, varför jag aldrig haft kompisar eller gått från relation till relation och det bara känts bra ett tag.
Att aldrig bli förstådd och istället få höra att man e konstig, knepig,kall och alltid bär en offerkofta. Att man sårar dom man älskar, att hela tiden ropa efter bekräftelse och det känns som man aldrig får nån, att göra bort sig själv för att man inte tänker efter före eller ännu värre,göra bort andra som inte förtjänar det.
Att omedvetet skjuta bort vissa människor fastän det e det sista man vill…att aldrig duga och känna sig misslyckad o fått höra att man aldrig klarat av nånting. Att alltid känna sig ledsen och sårad och väldigt väldigt utanför.
Att under hela sin livstid bli nedtryckt, anklagad,bortglömd och ifrågasatt, att aldrig bli tagen på allvar.
Att jag trott att detta är hur livet är,att det är så här man ska må och känna,för så har det ju alltid känts..Jag har alltid fått anpassa mig efter andra för att det ska bli till det bästa,för att det ska vara lugnt och bekvämt..men för vem????
Aldrig någon har frågat eller brytt sig om vad JAG vill,vad JAG tycker eller vad jag tror…för folk tror man e dum i huvet.
Att jag fått trycka undan mina känslor, mina frågor och tankar,har kanske gjort det lättare för andra men absolut inte för mig..
Jag har fått 2 diagnoser och i och med detta kan jag nu bättre förstå mig själv OCH andra..tyvärr e det för sent att få förklara för alla , men dom som har haft ork att stanna kvar ska kompenseras på olika sätt..
För mig är det oxå viktigt att min omgivning och nya kontakter förstår detta..att folk får veta INNAN dom dömer mig eller pratar bakom ryggen på mig.
Jag kommer aldrig att bli botad från detta, men förhoppningsvis genom terapi (ERGT) kommer jag däremot att få lära mig att hantera mina känslor på ett sundare och bättre sätt och det betyder väldigt mycket för mig. Att kanske få en stabilare vardag där jag kan få må bra en hel dag utan ett helvete…Att kanske en dag få kontakt med andra människor och umgås normalt med dessa utan att vara rädd för att bli lämnad..
Jobbigt att ha ett samtal med nån och efter det tagit slut ,veta att folk undrar och ställer sig frågan:
Hur tänkte hon där?? eller
Varför blev hon så sur?? eller
Varför sa hon så??
Att istället orka hänga med i en hel konversation och att folk tyckte jag va lätt att prata med,va trevlig och till och med såg fram emot att träffa mig igen..att nån lyssnar på mina åsikter och tar det till sig….
Det har nog aldrig hänt…..

Jag kan hålla med om att det är svårt att förklara för alla de människor som varit i ens liv  men du kan ju nu utveckla strategier för att kunna hantera ditt livet från och med nu. Något som du oxå antyder i din text som jag tolkar den.

Min erfarenhet av en bror och en brorson med diagnoser som asperber och ADHD är att det är intelligenta och intressanta människor som döljer sig under det som kan vara störande i andra människors beteenden. Jag tror att det kommer att vara spännande att följa dina tankegångar här på forumet över tid – så jag ser fram emot fler av dina inlägg. Jag prenumererar på dina inlägg och läser dem så fort du skriver – och jag skriver så ofta som jag kan släppa min RW – åtaganden.

kram

Anonym skrev:

Jag kan hålla med om att det är svårt att förklara för alla de människor som varit i ens liv men du kan ju nu utveckla strategier för att kunna hantera ditt livet från och med nu. Något som du oxå antyder i din text som jag tolkar den. Min erfarenhet av en bror och en brorson med diagnoser som asperber och ADHD är att det är intelligenta och intressanta människor som döljer sig under det som kan vara störande i andra människors beteenden. Jag tror att det kommer att vara spännande att följa dina tankegångar här på forumet över tid – så jag ser fram emot fler av dina inlägg. Jag prenumererar på dina inlägg och läser dem så fort du skriver – och jag skriver så ofta som jag kan släppa min RW – åtaganden. kram

 

Hej och stort tack för ditt inlägg..

Ja,jag tror du har rätt när det kommer till att människor med olika diagnoser har så många otroligt fina sidor…men folk väljer att se förbi dessa och bara fokusera på problemen och det jobbiga..

Dessa “jobbiga” och “sjuka” människor har mycket av dom ickeytliga sidor som många “friska” människor har tappat för längesen….omtanke,värme, och humor..

Men det är inte enkelt  för “friska” personer att få se när man redan innan bestämt sig för att bara se det jobbiga. Det gör att man tappar alla dom fina kvalitéerna och blir helt enkelt sjuk.

Vi har haft det jobbigt och tufft så länge vi kan minnas och vi VILL att andra ska se våra fina sidor….men tyvärr får man en stämpel i pannan: Jaha,du har den diagnosen,så du är sån…synd…

Trevligt att du följer mina inlägg även om dom inte är så upplyftande haha..kram tillbaka

Ja så är det ju men jag tänker att man kan ändra människors attityder – människa per människa – dvs dem som man lär känna närmare. Jag har erfarenheter från att vara aktivist sedan många år tillbaka – när jag började som vegetarian sade man att jag inte kunde ändra världen genom att inte äta kött. Men vad hände… vi vegetarianer och semivegetarianer är den största minoritetsgruppen i Sverige! Samma gäller för när vi bojkottade visa tvättmedel för att de innehöll fosfater och coca-cola i början av 80 -talet – genom att berätta för enskilda människor i vår omgivning om orsakerna till vår bojkott vann vi fler och fler med oss.

Samma gäller för sexuell läggning – när jag kom ut som homosexuell för 40 år sedan så var jag ett freak och INGEN kände någon som var gay. Idag har attityden förändrats eller hur?

Jag tror samma kommer att hända med psykisk sjukdom och neuropsykologiska tillstånd som ADHD och Autism. Sedan har jag förståelse för att priset för att stå barrikaderna är stort – men i mitt fall var det värt det – jag lever ett mycket bättre liv än vad jag någonsin hade haft möjlighet att leva om jag inte kämpat för en bättre värld.

Jag tror inte att jag behöver vara med i tidningar och tv och radio eller hålla en blogg – jag tror på den förändring jag får till genom att till exempel hänga här och prata med dig och andra, den förändring som blir när jag pratar med en granne om att ALLA zigenare är inte farliga – faktiskt så jobbar de flesta med hederliga jobb, de förändring som sker när de träffa mig som inte på något sätt är stöpt i normalformen även om jag inte formellt har någon diagnos som min bror och brorson.

Usch det här blev långt – hoppas höra ifrån dig snart

kram på dig