Jag vet inte om jag fattat rätt vad Stockholmssyndromet är för något.. jag fattar det som att man typ är så rädd och att det är så jobbigt psykiskt att man börjar gilla den person man är rädd för? Jag lever som jag skrivit tidigare här, med en man som gör livet svårt för mig, och min egna bedömning är att jag o r k a r inte vara arg ledsen frustrerad rädd, så jag inbillar mig att jag älskar honom? Jag kommer inte ur relationen, så att intala mig själv att jag älskar honom gör det lättare. Är det Stockholmssyndromet eller har jag helt fattar fel? Jag vet ju var uttrycket kommer i från jag vet gisslandramat i Norrmalmstorg och allt det där, men jag vet inte om jag kan kalla detta för Stockholmssyndromet?
men det känns som jag vaknat upp ur en dröm, liksom hur kan jag älska en person som skadat mig tidigare, alltså varit ganska brutalt ”abusive” ??dock inte längre, nu är det bara utbrott, knark, humörsvängningar.. inget fysiskt mot MIG.
Varför jag vill veta om jag kan kalla det Stockholmssyndromet är för att då kan jag lättare uttrycka mig vid möten med typ socialkontor. Om jag kommer iväg på nåt sådant nån gång,
