Jag lider dagligen av svår social fobi. Kommer knappt utanför dörren alls på dagarna, endast i sällskap eller när jag verkligen MÅSTE. Annars undviker jag det helt och sitter bara hemma. Det har blivit mycket värre med åren. Sommaren 2016 gav jag upp hoppet om livet då jag blev uppsagd från mitt jobb, det var ett jobb jag trivdes med i början och jag trodde verkligen det skulle funka. Det fanns tyvärr folk som dömde och pressade mig för hårt på det jobbet och tillslut var jag tvungen att gå. Sen dess har jag inte arbetat alls, har sökt en massa jobb och varit på intervjuer men ingenting har varit bra nog. Det har bara blivit att jag isolerat mig mer och mer hemma för jag är rädd för vad folk egentligen tycker om mig. Då jag inte ser ”svensk” ut heller så drar jag ofrivilligt till mig uppmärksamhet. Är utsprungligen från Ecuador, men jag är adopterad och jag vet INGENTING. Jag vet inte varför jag lämnades bort eller vilka mina biologiska föräldrar är! Detta blir jag ständigt påmind om då alla ska fråga och lägga sig i. Och det spelar aldrig någon roll vad jag svarar, folk dömmer och det slutar alltid med att jag skäms över vem jag är.
Jag tror i grund och botten att min sociala fobi kommer från hur jag växte upp. Båda mina ”föräldrar” har alltid sett mina fel och brister, skällt ut mig inför massa folk, alltid misstänkt mig för saker och idag vill de knappt veta av mig. Min mamma och jag pratar inte alls då hon inte orkar med att jag ska mår dåligt jämt. Pappa har knappt någon förståelse han heller, det enda han pratar om är jobb, att jag måste ha ett jobb och bli som alla andra. Men det kan jag inte! Hur ska jag kunna möta folk ute i världen när jag är så rädd? Jag kan tex aldrig gå på stan längre, jag åker aldrig vagnen och jag kommer inte ut på mina promenader som jag behöver. Allt är skit. Har knappt några vänner kvar heller pga att jag dragit mig undan. Finns det någon här som också lider av social fobi?
Blev väldigt långt och rörigt inlägg ser jag, hoppas någon orkar läsa!
