Skuldsatt, psykiskt störd och utmattad.

Sitter här ännu en gång med sådan ångest. Väntar på att KFM ska knacka på min dörr.

I över tio år har jag vetat att det är något fel på mig. Jag har hamnat i djupa depressioner för att sen hamna i perioder då livet är helt otroligt underbart och däremellan har jag haft normala perioder då livet är upp och ner som det är.  Under dessa perioder har jag i perioder inte orkat arbeta och inte fått någon lön eller sjukpenning då jag varit så djupt nere att jag inte orkat ta tag i situationen. Jag har även försökt rädda situationen med dumma lån och handlat på kredit när det inte funnits några pengar på kontot.

Jag har sprungit till många läkare, psykologer och bett om hjälp. Men ingen har sett vad jag behövde.

För ett år sedan ville jag ta mitt liv men tvingades till läkare av en vän. Läkaren lyssnade på mig och hörde mig. Hon skrev en remiss för utredning om jag kunde ha bipolär sjukdom och gav mig antidepressiva. Som tyvärr gjorde mig manisk. Det ledde till att jag skuldsatte mig ännu mer och när jag väl slutade med antidepp hamnade jag i en djup depression och sen utmattning.

I augusti fick jag så slutligen min diagnos och fick börja med litium. Det har tack och lov hjälpt mig ur den värsta depressionen men känner mig fortfarande mer död än levande. Jag har över 800 000 i skulder och lever på mindre än 10 000kr i månaden. Har svårt att finna meningen med livet. Orken att hantera varje dag med denna trötthet och en hjärna som inte ens klarat a att tänka klart är minimal. Mitt personliga ombud på kommunen hjälper mig ta kontakt med KFM och jag hoppas på skuldsanering men om det inte går så vet jag inte vad jag gör. Jag är 35 och har varken partner eller barn. Tycker inte jag är värd att ha barn och partner när jag inte ens kan ta hand om mig själv.

Någon där ute som har gått igenom KFM? Har du fått skuldsanering?

Åh. Känner med dig. Pressen och uppgivenheten. Breven som ligger oöppnade. Skammen.

Jag har haft utmätning på min lön i flera år nu. Man förlikar sig. De drar ner till existensminimum. Och ja, det är fattigt.

Försök tänka att det är en befrielse. Det suger, men det är vad det är. Man äter makaroner och det finns inget mer de kan ta. Alla kan göra misstag. Vi gör så gott vi kan. Och vet du, du är värd. Du är sååå värd och den rätte för dig inser det. Ge inte upp ni.  Kram till dig.

Vill bara berätta att jag också lever på existensminimum, fast jag inte har skulderJag har inte heller fått ersättning när jag varit sjuk, och jag har varit för sjuk för att jobba men jobbade ändå, eftersom jag inte fick sjukersättning eller socialbidrag när det krisade.. Det ledde till att jag gick in i väggen…Nu klarar jag bara enstaka ärenden i veckan. Blir trött av allt möjligt. Att leva så här fattigt år efter år tar på krafterna. Jag är såklart glad att jag klarat mig från skulder hittills, men jag kan ändå inte leva det liv jag vill, kan inte bo där jag trivs, har inte råd med de saker som skulle underlätta min vardag, kan inte alltid äta nyttigt eftersom det kostar för mkt osv