Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Skaffa barn trots diagnoser???

Skaffa barn trots diagnoser???

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Hej. Jag har psykisk ohälsa (ADHD, ångest (GAD?), PTSD, samt numera en omprövning av en bipolär diagnos) som men också en barnlängtan som aldrig tycks slockna, och tiden börjar rinna ut för biologiska barn. Jag undrar nu om det är någon av er som har barn och lever med diagnoser som kan berätta hur det har fungerat för er? Orkar man verkligen vara förälder de där dagarna då man egentligen känner att man inte orkar något. Och vad händer när man inte orkar?

    Jag kämpar med dessa tankar och försöker få svar på om det skulle fungera för mig att bli förälder. Jag är väldigt ansvarsfull och skötsam i övrigt. Väldigt tacksam för svar.

    Jag har inga barn men tänker att de ibland kan vara en vändpunkt som gör att du kan hantera saker bättre. Att de för vissa kan vara de bästa som kunde hända en. Och när de är jobbigt har man sin partner/ andra människor som stöttar.

    Tror man kan få någon typ av assistans för att klara av att ta hand om barnen när man själv inte är kapabel till det? Hörde om en konstnär som är bipolär och hade haft psykoser bli beviljad det efter utskrivning från psykiatrin. Hör av dig till stadsdelsförvaltningen kanske?

    Har också funderat mycket på det här med att ha barn när man mår eller kan må så fruktansvärt dåligt. Personligen har jag tänkt att jag tackar högre makter för att jag inte fått barn tidigare i mitt liv för det hade varit en total misär för det stackars barnet – i perioder. Ganska övertygad om det. Även katter eller husdjur tror jag knappast heller att jag varit i form nog att ta hand om. Så jag är tacksam att inget barn råkat illa ut pga. mig hittills.

    Hur som helst tycker jag det låter ansvarsfullt att spå in i framtiden och se hur du ska göra det på bästa sätt och täcka upp för eventuella situationer som kan uppstå. Jag tror som sagt på att kolla upp det med stadsdelsförvaltningen. Jag hade hjälp en gång av de när jag skulle fixa ett trygghetslarm. Tyckte de verkade ha bra koll på det mesta – inte så dömande – och tog en också på stort allvar, upplevde jag det som.

    Värme <3

    Jag har 2 barn och mina depressionbesvär har varit tuffare pga barnen. Barnen gör att du stiger upp för du älskar dem överallt annat. Men det är också dom som gör att jag mår sämre pga dåligt samvete över att min ork inte är vad den borde. Jag misstänker att jag har adhd och väntar utredning. Jag oroar mig för att mina barn ska behöva ha det som jag hade det och har mycket framtidsångest. Jag skulle aldrig ångra mina barn men brist på återhämtning gör det svårt ibland för barnen har inget överseende med en förälders mående.

    Gammal tråd men lite samma saker jag funderar över. Nu har jag redan barn, fick en dotter som är 9 månader idag. Jag har inga fastställda diagnoser (tyvärr, tror jag hade behövt det tidigt i livet för att inte vara där jag är idag, det hade kunnat bespara mig och närstående mycket lidande). Efter samtal med läkare och psykologer har jag fått antydningar om eventuell EIPS, detta var för flera år sedan och problematik kopplat till detta är mycket mildare nu, faktiskt i samband med att jag skaffat barn. Det som gör livet svårt är min förmodade AD(H)D, tror även jag har autism (högfungerande absolut, men det tär på mig något otroligt att upprätthålla detta ”högfungerande”). Jag har även utvecklat social fobi, vad som är hönan och ägget orkar jag inte spekulera kring.

    Det var svårt för mig att knyta an till min dotter i början. Jag är rädd att det kan ha skadat hennes utveckling i någon mån. Försöker mitt yttersta att orka med, att hålla rutiner och inte fastna i orkeslösheten. Jag hinner inte med mig själv alls längre, hinner inte borsta tänderna, inte duschat på två veckor, hinner inte svara på meddelanden. Jag har ett stort behov av ensamtid och den är nästintill icke-existerande. När hon sover på dagen ligger jag utslagen i soffan. Ångesten är det värsta, när hon skriker, när jag inte kan trösta, när ingenting hjälper. Nu har hon vaknat och jag behövde bara skriva av mig lite. Jag älskar henne mer än livet och hon växer och frodas och utvecklas som hon ska enligt BVC. Jag tror på att det ska bli bra, men det är tufft just nu.

     

     

    Jag har också barnlängtan. Efter en depression och en adhd-diagnos som jag fick nyligen så vet jag inte längre om jag borde bli mamma.

    Ibland tänker jag att jag inte förtjänar barn. Jag är rädd att de ska ärva adhd och kämpa med de svårigheter jag har haft.

    Jag är rädd för att vara otillräcklig då jag knappt orkar kämpa vidare längre.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.