Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > självskadebeteende, varför?

självskadebeteende, varför?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Ber om ursäkt i förväg för hoppande fram och tillbaka, tankestörningarna har varit väldigt grova på sistonde…

    fysiska förklaringen till varför man skadar sig själv –
    transmittorsubstanser. endorfinberoende. Endorfiner utsöndras av kroppen vid fysisk skada. Påminner om samma lugnande effekt som morfin och heroin. Endorfiner utsöndras även vid fysisk och sexuell aktivitet. Den mjuka lugna känslan som andra kan få vid träning liknas det man känner efter man skadat sig själv. Självskadare riskerar att utveckla ett fysiskt och psykiskt beroende av endorfiner, på samma sätt som man blir beroende av droger. En tolerans byggs upp som vid alla beroenden och man måste höja insatsen för att få ut samma känsla. Serotonin, medverkar till reglering av impulser, humör, sömn och aptit. Låga nivåer av serotonin antas ha samband med impulsivitet samt aggressioner mot sig själv och andra.

    Varför gör jag det? Jag vet inte exakt, varför tar man en drog? För att lugna alla stormiga känslor inom sig.
    Personer med självskadebeteende tenderar att leva ett stormigt liv, känslorna vänder från glädje till smärta på ett ögonblick. Många vuxna självskadare har diagnosen borderline/emotionell instabil personlighetsstörning (jag har emotionell personlighetsstörning) man hittar ett sätt att överleva på genom självskadandet, man måste hantera alla känslor på något sätt och ta tillbaka kontrollen.
    Man är ofta också en grubblare, funderar över saker och ting, måste hitta svaren annars har jag ingen kontroll. exempel – OM jag skulle få för mig att bygga något i framtiden så måste jag veta hur jag kan göra det, vilka förberedelser ska göras, minsta lilla detalj ska planeras och dokumenteras. Det är bara ett annat sätt att känna den kontroll men inte längre har över sig själv.
    De flesta självskadare känner sig värdelösa, otillräckliga och osäkra på om dom klarar av att leva i den här världen. Men över det mest basala, kroppen och smärtan, har vi åtminstonde kontroll.

    Varför önska sig en fysisk sjukdom som cancer? varför svälta sig själv när människor dör av det runt om i världen? varför göra sig själv illa när det finns andra som blir misshandlade?
    det finns bara ett svar och det svaret är oförståeligt speciellt för dom som är drabbade av exemplen ovan..
    För deras problem är synliga. det syns så tydligt på cancerpatienter att dom har det svårt, på bilder av svältande människor syns deras lidande, misshandlade människor såg bedrövliga ut, medans min smärta är osynlig för alla utom mig. jag vill att min smärta ska synas, vara konkret så jag kan försäkra mig om att jag inte är galen. Fysisk smärta går oftast att lokalisera, lindra, behandla. Jag vill inte att någon ska säga till mig ”du ser så frisk ut” man vill inte bli tagen för något man inte känner sig som.

    Den typen av smärta tar fokus ifrån smärtan inuti. säkert har de flesta någon gång nypt sig i armen under en smärtsam läkarundersökning eller slagit i knäet och slagit sig själv på ett annat ställe för att förflytta/jämna ut smärtan, bara ta fokus av den smärtan som är för grov för att hantera. För mig handlar det mer om att förflytta den känslomässiga smärtan till fysisk smärta. men för andra kan det handla om att få den inre smärtan att synas på utsidan och efter 4 års skrikande efter hjälp utan framgång så har det nog blivit så för mig med.

    En utav dom värsta sakerna man kan säga till någon som går igenom en väldigt svår period är ”du kan inte få den behandlingen för du är inte tillräckligt sjuk” det har jag hört så många gånger, jag har gjort min forskning hittat en medicin som verkar otroligt lovande för mig, rådgör med andra inom vården innan jag ens tar upp det med min läkare och får svaret ” tyvärr du uppfyller inte kraven för den medicinen” Så jag måste alltså bli ännu sjukare för att få hjälp? Jag har emotionell instabil personlighetsstörning och är bipolär typ 2 och det enda jag får utskrivet är tabletter som kan användas mot ångest men är egentligen mot klåda på kroppen och antidepressiva start paket som ges till alla som visar minsta depression.
    Man känner sig värdelös, som om man inte betyder något här i världen.

    Gör du de för uppmärksamhet? Nej. Visst innerst inne vill väl alla känna att man har stöd och tröst i sina medmänniskor, klart som fan att jag vill att någon ska se och förstå min smärta, den som inga ord kan beskriva. Jag menar, vilken människa som är ledsen vill inte bli tröstad? Vilken människa med problem vill inte få hjälp att lösa dom? Ordet ”uppmärksamhet” har blivit ett negativt värdeladdat ord som bör användas med stor försiktighet. Att självskadare ”bara vill ha uppmärksamhet” är en vanlig fördom om personer som skadar sig själva. Jag hävdar, liksom många andra med erfarenhet inom detta, att det är ytterst ovanligt att någon skadar sig själv enbart för att få uppmärksamhet.

    Standard svar från läkare som jag i denna skrivande stund bara vill skratta åt för att sen gråta i frustration…
    ”Om jag förstod dig rätt så är det främst det här problemet du söker hjälp för men att det finns en hel del annat som gör ditt liv svårt. Eftersom dina problem är oerhört komplexa bedömer jag att vår mottagning inte kan erbjuda den omfattande hjälp du är i behov av.”
    Nähä, så ni säger att jag har för många problem för att få hjälp? Det känns ju toppen.. Ändå uppfyller jag inte kraven för att få hjälp för några enskilda problem så vardagen blir lite lättare att hantera. Vården i ett nötskal…

    Personer med självskadebeteende har ofta flera diagnoser och problem, vilket kan ställa till med bekymmer. Inom alla vårdens områden är det svårare att ge rätt vård åt multisjuka patienter. Det första och största hindret man stöter på är i början när man fastnar i diskussioner om vilket problem är det primära och vilken enhet som bör ha huvudansvaret för patienten, är det ätstörningsenheten? missbruksvården? allmänpsykiatrin? ett exempel på en annan tjej’s problem där mamman försöker förstå – min dotter väger för lite för att få börja behandlingen för sitt självskadebeteende, men ätstörningsavdelningen kunde inte hantera hennes ständiga självskador, så nu får hon ingen hjälp alls.
    Återigen problem som man dagligen stöter på i vården, alla är så jävla förvirrade så man vet inte vart man ska börja.

    Jag har haft en läkare bland många som jag började lita på, tills hon kom fram till att hon inte var kompetent nog för att ta hand om alla mina problem och läkaren jag skickas till vill inte ha mig som patient.. Och sen blir dom förvånade när man ringer och försöker förtvivlat förstå och förklara att man är i riskzonen, den enda lösningen dom har att ge en är att bli inlagd på psykmottagning, vilket är ett jätte bra alternativ OM man bor ensam och bara har ansvar över sig själv…
    Jag är mindre värd än andra (annars hade jag ju fått den medicinen som sannolikt hade hjälpt mig) Alla hatar mig (ingen vill se eller höra mig) Det finns ingen hjälp och inget hopp för mig (jag har redan kämpat i så många år) Jag kommer må dåligt i resten av mitt liv, är livet verkligen värt att leva då?…

    Alla jag träffat som är lika mig lider av de problem du beskriver, blandning mellan bipolär med samsjuka HSP och adhd.

    quietiapine/seroquel har löst mina bipolära/hsp problematiker.

    dexamfetamin har löst mina dopamin/endorfin jagande beteenden.

    Om inte allmänvården kan hjälpa dig gå privat!

    Trådstartaren

    Alla jag träffat som är lika mig lider av de problem du beskriver, blandning mellan bipolär med samsjuka HSP och adhd. quietiapine/seroquel har löst mina bipolära/hsp problematiker. dexamfetamin har löst mina dopamin/endorfin jagande beteenden. Om inte allmänvården kan hjälpa dig gå privat!

    Vart börjar man leta om man inte vill gå genom allmänvården längre? Hur vet man vilken enhet man ska kontakta för att inte bli runt skickad som ett jävla brev? Finns det överhuvudtaget någonstans i vården man kan vända sig till och få hjälp att hitta rätt mottagning? Jag söker och söker men jag börja tro att jag skriver in fel saker, jag är så förvirrad jag vet knappt vad som är upp och ner.

    Vart börjar man leta om man inte vill gå genom allmänvården längre? Hur vet man vilken enhet man ska kontakta för att inte bli runt skickad som ett jävla brev? Finns det överhuvudtaget någonstans i vården man kan vända sig till och få hjälp att hitta rätt mottagning? Jag söker och söker men jag börja tro att jag skriver in fel saker, jag är så förvirrad jag vet knappt vad som är upp och ner.

    jag blev behandlad som ett brev länge, sen betalade jag för en utredning, men nu går jag hos: https://www.dr-olalundin.com

    media gillar inte han, söker man på hans namn är det tydligt, dock är han den bästa jag gått till. Seriös, öppen och jäkligt duktig.

    en motsats till allmänvården, allmänvården är ett skämt 🙂 (min lista över felaktiga diagnoser är så lång)

    det går alltid att hävda till din vårdcentral att man vill ha en utredning kring neurologiska saker, adhd/asd det brukar flesta förstå idag. Även fast de gärna vill sätta generella diagnoser som kan passa på alla.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.