Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Självmordsdags..

Självmordsdags..

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag har brottats med psykiska besvär sedan barnsben. I vuxen ålder eskalerade det och i kombination med alkohol framkallades många ångestfyllda måndagar efter en helg med slagsmål och meningslösa sexuella kontakter. Från 25-årsåldern eskalerade det ytterligare och det var först då som jag insåg att något på allvar inte stod rätt till och jag sökte hjälp. Först sa de att det handlade om en antisocial störning och ångestproblemstik.. och jag blev insatt på paroxetin (i själva verket är jag bipolär) och denna meficin ställde till det ytterligare. Jag var konstant sådär obrydd som man blir efter det andra glaset vin, och det ställde ju såklart till det i både relationer och i studierna (jag är sjuksköterska). För ca 4 år sedan (är nu 40) fick jag rätt disgnos och allt såg hoppfullt ut från början. Men efterhand märker man att alla jävla medicinjusteringar bara är tillfälliga vad gäller funktion och strax är skiten tillbaka igen, ofta värre än den var innan. Nu är jag så jävla trött på detta att jag på allvar överväger att ta livet av mig. Ångesten jag bär på dagligen lindras av denna tanke. Har tom planerat hur jag ska göra och var jag ska vara. Det jobbiga är att jag lämnar fru och barn efter mig.. hade det inte varit för dom hade det redan varit gjort. Ni kommer nog skriva att jag ska söka hjälp.. det har jag gjort, upprepade gånger och tror inte att psykistrin kan göra mer för mig.. Därför vill jag dö, jag orkar inte leva resten av mitt liv såhär..

    Kan inget annat än att lida med dig. Jag förstår dig, tror jag iaf. När du skriver känns det som om det handlar om mig själv, som om allt det du skriver är en version av mitt liv, inte helt och hållet, men vissa delar. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag hör att du har ett driv och att du kämpar på med ditt liv. Får en känsla av att du är en vinnarskalle, en person som inte ger upp. Jag vet att vården är som den är, att allting inte är som man hade velat. Jag har själv upplevt det. Jag har därför tagit de delar som funkat bra samt sökt mig till privata kontakter och stödgrupper. Det som däremot har varit avgörande är min familj. Min familj var och är mitt hopp och min drivkraft, precis som du beskriver det. Utan de hade jag gett upp för länge sedan. Min familj kan inte laga mig eller göra mig frisk, men de kan vara det viktigaste stödet och moroten i vägen mot en bättre tillvaro. Det är svårt sådant här och jag skulle så gärna hjälpa dig om jag hade kunnat. Hoppas iaf att mina ord gjorde lite nytta, och kom ihåg, det sista som överger en är hoppet. Jag tror på dig, jag tror på att du fixar det här. Det kan ta tid och mycket energi, men jag lovar dig, du fixar det. Kämpa på, för din fru och dina barn, för dig själv och ditt liv. För när du förhoppningsvis mår lite bättre kommer du tacka dig själv för att du inte lät sjukdomen/diagnosen/psyket vinna över livet. Jag tror på dig och jag vet att det kan bli bättre, oavsett hur jobbigt allt är just nu

    Trådstartaren

    Kan inget annat än att lida med dig. Jag förstår dig, tror jag iaf. När du skriver känns det som om det handlar om mig själv, som om allt det du skriver är en version av mitt liv, inte helt och hållet, men vissa delar. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag hör att du har ett driv och att du kämpar på med ditt liv. Får en känsla av att du är en vinnarskalle, en person som inte ger upp. Jag vet att vården är som den är, att allting inte är som man hade velat. Jag har själv upplevt det. Jag har därför tagit de delar som funkat bra samt sökt mig till privata kontakter och stödgrupper. Det som däremot har varit avgörande är min familj. Min familj var och är mitt hopp och min drivkraft, precis som du beskriver det. Utan de hade jag gett upp för länge sedan. Min familj kan inte laga mig eller göra mig frisk, men de kan vara det viktigaste stödet och moroten i vägen mot en bättre tillvaro. Det är svårt sådant här och jag skulle så gärna hjälpa dig om jag hade kunnat. Hoppas iaf att mina ord gjorde lite nytta, och kom ihåg, det sista som överger en är hoppet. Jag tror på dig, jag tror på att du fixar det här. Det kan ta tid och mycket energi, men jag lovar dig, du fixar det. Kämpa på, för din fru och dina barn, för dig själv och ditt liv. För när du förhoppningsvis mår lite bättre kommer du tacka dig själv för att du inte lät sjukdomen/diagnosen/psyket vinna över livet. Jag tror på dig och jag vet att det kan bli bättre, oavsett hur jobbigt allt är just nu

    Hej!

    Tack för ett gripande och stödjande svar. Det framgår tydligt att du på alla sätt förstår mig och det hjälper mig väldigt mycket. Önskar att jag hade någon som du i min tillvaro som jag kunde vända mig till för att få stöd i denna eviga kamp.

     

    Tack än en gång för ditt svar!

    Hej! Tack för ett gripande och stödjande svar. Det framgår tydligt att du på alla sätt förstår mig och det hjälper mig väldigt mycket. Önskar att jag hade någon som du i min tillvaro som jag kunde vända mig till för att få stöd i denna eviga kamp. Tack än en gång för ditt svar!

     

    Att svara dig är det minsta jag kan göra. För mig fungerade tillvaron relativt bra efter många om och men, men mina så kallade ”dippar” fanns alltid där och finns än idag kvar. Ångestattacker och negativa tankar som tar över min tillvaro, ibland för några minuter, ibland i flera timmar. Kanske är det samma för dig, skriv isf i tråden när du har det jobbigt så kan man bolla lite tankar

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.