Har haft depression och ångest i cirka fem år nu och allt började bli bättre. Utredningen för att jag är transkille var klar, jag hade personer att vara med i skolan, jag hängde med i skolan, min relation med familjen var bra, jag tränade.
Och sen blev det höst och mörkt igen. Och allt bara rasade. Jag orkar inte med samma visa varje år… Jag orkar inte med det här över huvud taget.
Och min pappas sätt att hjälpa på morgonen för att få mig till skolan är att sucka, säga några få meningar om uppmuntran innan han blir irriterad och antingen skäller på mig eller går till köket och slamrar med allt han kan hitta. Jo det får mig att må bättre… Psh.
Ibland undrar jag om det inte vore bättre flr alla om jag bara blev inslängd i nån håla där ingen behövde bry sig.
