Jag fattar inte hur det kunnat bli såhär, att det ska ha tagit så lång tid innan jag har vågat ta hjälpen. Jag berättade en gång vad som hände, och det var bara för att det svinet skulle få sitt straff, och det fick han. Men efter det var jag tyst…
Jag sa inget om det som hände mig, ingen fick veta, jag kände sån skam för det, så pinsamt att prata om, det kändes som allt var mitt fel men hur skulle jag kunna veta vad som skulle hända mig den natten? Hur skulle det kunna vara mitt fel? Så har det alltid känts i många år men nu vet jag att det inte var mitt fel, utan hans, det kan inte bli mitt fel! Det tog sån lång tid för mig att förstå det.
Jag vill inte gå in på den natten men något hemskt hände, något som jag aldrig kommer glömma, som har förändrat mig, som har förstört mig, något som har krossat mitt självförtroende och gjort att jag hatar mig själv, jag hatar den jag är och hur jag ser ut, han har fått mig att känna alla hemska och negativa saker som man kan känna om sig själv, hur ful och värdelös man är, att man inte förtjänar att känna sig älskad, lycklig eller glad och inte heller att man älskar sig själv, allt detta har han förstört som kommer ta mig år att bygga upp, jag kommer aldrig bli mig själv igen, aldrig, hur mycket jag än försöker. Jag önskar bara att inget av detta hade hänt…
Nu många år senare han jag förstått att det inte var mitt fel, jag har äntligen öppnat upp och berättat hur jag känner, efter år att ha sagt att jag kommit över det, att jag inte behöver hjälp och att jag inte påverkas av det längre, jag ljög för andra och för mig själv, jag önskar att jag tagit hjälpen tidigare, men nu har jag det, jag har berättat och jag ska gå hjälp, jag ska äntligen få hjälp! Men det kommer bli så fruktansvärt tufft, jag vet hur jobbigt det kommer bli att gå igenom denna behandlingen som vi ska börja och egentligen vill jag inte göra detta men jag vill inte heller leva såhär längre, jag vill må bra igen, och då behöver jag göra detta, även om hela kroppen säger nej! Men det måste göras!
Denna tråd kommer skrivas och de som vill följa min resa är välkomna att läsa, jag gör detta för mig, ingen annan, jag förtjänar att må bra, som alla gör, men innan jag kan komma dit så måste jag genomföra detta, för min skull! Jag kommer dela med mig om mitt liv och vad jag varit med om, men detta skulle jag aldrig göra om jag inte kunde vara anonym, jag vill inte att någon ska veta vem jag är och därför känns det så bra att kunna dela med sig utan att någon vet vem det är som skriver. Jag kommer uppdatera då och då för ibland kommer det inte finnas energi för att skriva alls, men jag tror att detta kommer hjälpa mig att få ur alla tankar, känslor och funderingar som jag har. Jag har alltid kunnat förklara mycket med ord och alltid varit duktig på att skiva så jag tror att detta kommer vara bra för mig, vare sig någon kommer läsa detta eller inte, men detta är för min skull, för att jag lättare ska kunna hantera alla dessa extremt jobbiga veckorna jag har framför mig. Men jag hoppas att några kommer vilja följa med på min resa mot ett bättre liv.
