PTSD orkar inte leva så här

Blev utsatt för övergrepp under 6års tid som barn och en våldtäkt för två år sedan. Har fått PTSD diagnos och stått i kö till psykiatrin för att få en samtalskontakt i snart ett år. Försöker hålla mig själv över ytan genom att trycka ner känslorna och det som hänt men det går inte längre. Minnena, rädslan, ångesten, stressen och sorgen kommer ikapp och jag försöker sköta jobbet och ta hand om allt det där vardagliga samtidigt som jag egentligen inte orkar. Pressar mig själv och tänker att jag bara ska skärpa mig, så farligt är det inte osv. Vet inte ens varför jag skriver här eller vad jag ens vill komma till men det känns som att jag inte orkar en dag till med det här.. Jag vill ju ha hjälp men det känns så hopplöst när det tar så lång tid och jag vet inte om jag orkar vänta eller om det ens är värt det för det känns inte som att det nånsin kan bli bättre..

Är det nån annan som har liknande erfarenhet eller har nått tips på vad jag ska göra?

Anonym skrev:

Blev utsatt för övergrepp under 6års tid som barn och en våldtäkt för två år sedan. Har fått PTSD diagnos och stått i kö till psykiatrin för att få en samtalskontakt i snart ett år. Försöker hålla mig själv över ytan genom att trycka ner känslorna och det som hänt men det går inte längre. Minnena, rädslan, ångesten, stressen och sorgen kommer ikapp och jag försöker sköta jobbet och ta hand om allt det där vardagliga samtidigt som jag egentligen inte orkar. Pressar mig själv och tänker att jag bara ska skärpa mig, så farligt är det inte osv. Vet inte ens varför jag skriver här eller vad jag ens vill komma till men det känns som att jag inte orkar en dag till med det här.. Jag vill ju ha hjälp men det känns så hopplöst när det tar så lång tid och jag vet inte om jag orkar vänta eller om det ens är värt det för det känns inte som att det nånsin kan bli bättre.. Är det nån annan som har liknande erfarenhet eller har nått tips på vad jag ska göra?

 

heej! Jag förstår mig i din beskrivning blev utsatt som 15 åring och två till perioder i mitt liv, senaste tillfället anmälde jag men åklagaren valet att inte väcka åtal. Jag blev kallad psyko som hittat på en historia, förlorade en del vänner och även en kille pga det. Blev diagnostiserad med ptsd.

Har också väntat på att få hjälp och ska snart börja en terapi, dock känner jag mig så ensam och funderar om det kommer hjälpa.

Känns som ingen som inte själv varit utsatt kan förstå hur man mår o känner.

 

 

PTSD är ett helvete och det kan kännas som ett helvete att ta sig ur tillståndet med rätt stöd. Jag håller på att komma ut på andra sidan, ur helvetet. Har gått med odiagnosticerad PTSD i över 40 år. Har börjat förstå hur livet kan vara utan PTSD. Ur PTSDn har andra diagnoser uppstått så mitt råd är aldrig att vänta med att ta reda på varför någon mår dåligt.

Livet kan kännas lugnt, tryggt och framtiden kan rymma hopp när man mår bra. Det gäller alla. Det kan bara vara svårt att förstå det om man aldrig haft det så.

Ta reda på vilka terapier som finns och vad du skulle behöva. Finns det inte i den offenliga vården finns privat specialistvård som Wonsa http://www.wonsa.se och det är möjligt att söka fondpengar via länsstyrelsen för sådana ändamål. En kurator kan hjälpa till om du inte vet hur du ska göra.

De metoder som hjälpt mig har varit fokuserade på kroppskännedom som Somatic Experiencing. Talterapier har gjort att jag inte kan hålla mig ovanför vattenytan med följden att jag slarvar med maten, får för dålig sömn och så vidare.

PTSD:n får alldeles för lite resurser i det här landet. Komplex PTSD är inte ens en diagnos men många professionella använder för att beskriva omfattningen av trauma. Vet din behandlare vad du kan behöva? Håller du med?

Förlorade min mamma för snart 8 år sedan. Sorgen har bara blivit värre och värre och obehagliga bilder i huvudet plågar mig så fruktansvärt mycket dag som natt. Läkaren säger att jag drabbats av posttraumatiskt stress. Finns det någon här som varit med om detta?

 

 

PTSD? Ja. Jag har komplex PTSD som inte är en diagnos men ändå används av läkare.

Har fått en behandling med Somatic Experiencing som jag har nu på Wonsa.

Det som hjälpt mig i vardagen är

1) Skapa rutiner i vardagen för sömn, mat och aktivitet. Jag lägger mig samma tid varje kväll, promenerar eller tränar på morgonen för att hjälpa kroppen komma igång och äter bara mellan 11-19. På så sätt hjälper jag kroppen göra vad den kan bäst för återhämtningen och undvika fler besvär.

2) Minska alla stressorer du kan. Jag ser inte på våld som triggar, läser inte nyheter och undviker folk som suger energi och jag inte kan hantera bra nog.

3) Bli medveten om vilka tankar du har. Undvik att älta och lägga skuld och skam på dig. Tänk istället att du inte visste bättre då och att du skulle kunna göra annorlunda nu. Jag tränar mycket på acceptans och tacksamhet. När jag tänker på döda som jag har mycket smärta av så sätter jag en rutin när jag ska tänka och känna på smärtan som under ett meditationspass eller när jag besöker en grav. Sen släpper jag tankarna och stannar inte kvar med dem eller uppmärksammar känslorna.

4) Prata om upplevelserna med en bra lyssnare som inte dömer eller avbryter. Det näst bästa kan vara att skriva.

När det känns som värst, tänk då på att allt tar slut så det innebär att även du kommer att må bättre. Låt processen ta den tid du behöver som inte går att forcera.

Ps. Droga inte, rök inte, svält/tröstät inte eller annat som är en flykt från att vara närvarande med alla känslor och tankar du har.

Lycka til!

Anonym skrev:

PTSD? Ja. Jag har komplex PTSD som inte är en diagnos men ändå används av läkare. Har fått en behandling med Somatic Experiencing som jag har nu på Wonsa. Det som hjälpt mig i vardagen är 1) Skapa rutiner i vardagen för sömn, mat och aktivitet. Jag lägger mig samma tid varje kväll, promenerar eller tränar på morgonen för att hjälpa kroppen komma igång och äter bara mellan 11-19. På så sätt hjälper jag kroppen göra vad den kan bäst för återhämtningen och undvika fler besvär. 2) Minska alla stressorer du kan. Jag ser inte på våld som triggar, läser inte nyheter och undviker folk som suger energi och jag inte kan hantera bra nog. 3) Bli medveten om vilka tankar du har. Undvik att älta och lägga skuld och skam på dig. Tänk istället att du inte visste bättre då och att du skulle kunna göra annorlunda nu. Jag tränar mycket på acceptans och tacksamhet. När jag tänker på döda som jag har mycket smärta av så sätter jag en rutin när jag ska tänka och känna på smärtan som under ett meditationspass eller när jag besöker en grav. Sen släpper jag tankarna och stannar inte kvar med dem eller uppmärksammar känslorna. 4) Prata om upplevelserna med en bra lyssnare som inte dömer eller avbryter. Det näst bästa kan vara att skriva. När det känns som värst, tänk då på att allt tar slut så det innebär att även du kommer att må bättre. Låt processen ta den tid du behöver som inte går att forcera. Ps. Droga inte, rök inte, svält/tröstät inte eller annat som är en flykt från att vara närvarande med alla känslor och tankar du har. Lycka til!

Tack för dina tips och ord. Får jag fråga dig, har du haft eller har du problem med känslor av ensamhet och meningslöshet oavsett om du är ensam eller inte och oavsett om du egentligen har en mening i tillvaron, utifrån såsom de flesta definierar meningsfullt? Jag drabbas alltför ofta av detta och det känns som en enorm sorg breder ut sig i hela kroppen vilket gör att det är svårt att orka fortsätta..

Tack för alla eventuella svar

Har du tagit reda på vad du har för anknytningsstil till andra? Jag tror, utan att vara psykolog på att den där känslan av att vara ensam är tankar från barndomen för att du inte blivit tillräckligt bra sedd och förstådd av dina viktigaste vuxna. Att känna sig ensam bland andra är en ohygglig och kanske den värsta upplevelsen av alla, att vara helt bortkopplad från andra. Meningen med livet rammar när kontakten med andra uteblir, för vår överlevnad har så länge byggt på att vi ingår i en flock. Om upplevelsen av att vara ensam återkommer så ofta att du lider är det dags att hitta en långvarig kontakt i en välutbildad psykolog.