Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Osäker på ADHD
Osäker på ADHD
-
Håller helt med dig! Det första jag tänker är ellerhur, exakt så är det! Brukar skämta till mina vänner att jag är ”emotionellt instabil” och har börjat inse att det faktiskt är så. Det kan vara en väldigt bra dag fram tills den minsta lilla saken händer, t.ex. sättet som någon säger ”Hej” på fel sätt så är min dag förstörd. Är också otroligt frustrerande när folk inte förstår ens känslor. Folk tycker man överdriver eller liknande, men i själva verket är det verkligen en stor grej. Det känns ju som att hela ens liv blir kritiserad eller hur man nu ska förklara. Finns som inga ord eller uttryck som riktigt beskriver det man känner. Har också alltid varit lite utanför, men inte så att jag inte haft kompisar. Har märkt att jag har svårt att ha fler än en eller två nära kompisar. Det blir som att någon alltid blir utan min uppmärksamhet. Som att jag inte riktigt kan ”vårda” flera relationer samtidigt. Vet inte om det jag skriver går ihop, men men. Tror att det här med att folk inte förstår beror på att de inte alls tänker i de banorna. ”Vadå, hon är ju så normal annars…” ungefär. Så om man får utbrott då och då är det bara för att man överreagerade eller skiter i andra, inte för att det faktiskt är så man är. För ofta kan det faktiskt gå bra, iallafall för mig. Men lika ofta går det också dåligt. Tror inte att folk ser det som ett problem så länge inte det ”dåliga” tar över det bra. Känns som att folk ser svartvitt i såna situationer. Rekommenderar att ta hjälp av någon utomstående. För mig känns det så skönt att slippa prata med min familj eller pojkvän/vänner om vissa saker. Såna saker som jag vet att de skulle rynka på ögonbrynet över. Och hos terapeuten behöver man inte vara fin i kanten, om det man säger låter elakt så får det låta elakt för det finns ingen som tar det personligt. Man behöver liksom inte frisera det man säger.
Alltså gud så skönt det är att få läsa dina tankar och känna hur lika de är mina egna!! Jag håller helt med dig, mitt liv funkar också till stora delar och det är nog många som skulle ha svårt att förstå en ADHD-diagnos hos mig. Jag tror att jag blivit expert på att passa in överallt och därför märks inte mitt riktiga beteende, förutom när känslorna svallar över ordentligt. Har alltid känt att mina tidigare pojkvänner försökt bromsa mig och hålla nån slags ordning på mig, vilket alltid slutat i konflikt och kaos. Nu har jag tack och lov hittat en person som låter mig vara precis som jag är och han är den enda som jag mött i mitt liv som jag känner mig helt fri med. Så jag lever också med hoppet att en dag ha lärt känna mig själv så pass bra att livet känns roligt och meningsfullt även när jag gör tråkiga saker som jag måste göra. Vad drömmer du om i framtiden? Jag skulle vilja byta yrke, kanske florist.
Indigo Bibamo TrådstartarenVad spännande att höra att du funderar på att byta yrke! Min tanke är ju att det aldrig skadar att prova, tycker du inte om det sen har du ju ändå en bra utbildning sedan tidigare.
Jag själv studerar till personbilsmekaniker för tillfället. Men vill också nån gång i framtiden bli sjuksköterska. Känns nästan omöjligt att se hur jag skulle klara att arbeta. Känns som att jag skulle bli uttråkad. Hatar att göra tråkiga saker, vet ju innerst inne att man måste bita ihop ibland. Men det gör mig så arg när jag måste gör tråkiga saker, haha. Vad det är som är tråkigt ändras ju också från vecka till vecka så det är lite svårt att hänga med i svängarna. Jag vill också bo i New York em tid, det är en dröm. Vet inte vad jag ska göra där men bara få ha en vardag i en så otrolig stad.
En dröm är väl också att bara ha kul, slippa oroa sig över saker och så vidare 🙂
Vad spännande att höra att du funderar på att byta yrke! Min tanke är ju att det aldrig skadar att prova, tycker du inte om det sen har du ju ändå en bra utbildning sedan tidigare. Jag själv studerar till personbilsmekaniker för tillfället. Men vill också nån gång i framtiden bli sjuksköterska. Känns nästan omöjligt att se hur jag skulle klara att arbeta. Känns som att jag skulle bli uttråkad. Hatar att göra tråkiga saker, vet ju innerst inne att man måste bita ihop ibland. Men det gör mig så arg när jag måste gör tråkiga saker, haha. Vad det är som är tråkigt ändras ju också från vecka till vecka så det är lite svårt att hänga med i svängarna. Jag vill också bo i New York em tid, det är en dröm. Vet inte vad jag ska göra där men bara få ha en vardag i en så otrolig stad. En dröm är väl också att bara ha kul, slippa oroa sig över saker och så vidare 🙂
Ja alltså jag tror att jag hade nog inte valt ekonomi som yrke om jag insett det här med ADHDn tidigare 😂 Men på nått konstigt sätt lyckas jag ändå få ihop det så att jag kan prestera bra trots att det ibland är rätt monotont och tråkigt.
Okej vad spännande! Kul ändå att få träffa nån mer som kan kasta ur sig så vilt skilda drömmar, många blir livrädda när man berättar om drömmar som inte följer det man “borde” drömma om. Och I feel u när det kommer till tråkiga saker, typ städning. Det kommer bli min död att få ordning på tvättberget haha…
Jag har de senaste två åren fått ett växande intresse för att skapa buketter och blomsterarrangemang och känner att det är det enda jag upplevt hittills som gör att jag blir lite lugn i sinnet. Jag får liksom utlopp för kreativiteten och alla idéer som bara poppar upp hela tiden, och dessutom på ett sätt som andra uppskattar. Har du nån sån hobby eller ett intresse som ger dig lite stillhet i huvudet?
Indigo Bibamo TrådstartarenJa alltså jag tror att jag hade nog inte valt ekonomi som yrke om jag insett det här med ADHDn tidigare 😂 Men på nått konstigt sätt lyckas jag ändå få ihop det så att jag kan prestera bra trots att det ibland är rätt monotont och tråkigt. Okej vad spännande! Kul ändå att få träffa nån mer som kan kasta ur sig så vilt skilda drömmar, många blir livrädda när man berättar om drömmar som inte följer det man ”borde” drömma om. Och I feel u när det kommer till tråkiga saker, typ städning. Det kommer bli min död att få ordning på tvättberget haha… Jag har de senaste två åren fått ett växande intresse för att skapa buketter och blomsterarrangemang och känner att det är det enda jag upplevt hittills som gör att jag blir lite lugn i sinnet. Jag får liksom utlopp för kreativiteten och alla idéer som bara poppar upp hela tiden, och dessutom på ett sätt som andra uppskattar. Har du nån sån hobby eller ett intresse som ger dig lite stillhet i huvudet?
Hej igen, det var väldigt länge sedan sist! Råkade bli så att jag tappade intresset för att skriva i forum och har sedan helt och hållet glömt bort den här sidan. Läste igenom tråden igen och tänkte höra hur det har gått för dig Green Hupipy? Har du fått någon hjälp eller diagnos? Och hur känner du att du mår idag? 🙂
Men hej! Vad roligt att höra från dig igen, jag hade faktiskt glömt bort den här konversationen så det var kul att läsa allt igen och inse hur långt jag kommit 😎
Vet du att jag mår så himla bra nu! Jag har sagt upp mig från mitt ekonomijobb och har skrivit en bok som jag även fått förlagskontrakt på, så den kommer ut nästa år. Det kan vända fort när man ägnar sig åt rätt saker!
Jag har också förlikat mig med tanken att jag är som jag är, ADHD eller inte. Kanske måste vi inte alla utredas och kategoriseras? Hur som helst så var det vändpunkten för mig att känna samhörighet med en grupp som fungerade likadant som mig. Det blev liksom starten för mig att inse att jag inte är som alla andra och därför heller inte kan leva ett liv som alla andra. Så nu går jag min egen väg och det känns så himla rätt! Hur är det med dig? 😃
Indigo Bibamo TrådstartarenWow! Så himla roligt att läsa det du skriver. Otroligt imponerande att du tog steget att byta bana, det är stark gjort. Och så bra det verkar ha blivit! Det är inte alla som har det i sig att skriva böcker 😉
Jag förstår också att det måste vara en otrolig lättnad att känna att du hittat din väg. Och som du säger, en diagnos gör ju inte saker lättare per automatik. Det viktiga är ju att man får känna att man inte är ensam och hittar redskap för att få livet att fungera 🙂
Jag vet inte riktigt hur jag ska säga att det är med mig, jag är lite förvirrad. Har nyligen genomgått en basutredning på Psykiatrin, efter rekommendation från samtalsterapeuten på vårdcentralen. Funderingarna inför basutredningen var om det kunde finnas en ADHD, trots att den tidigare utredningen inte visade på det eller en Bipolär Typ 2.
Till en början kändes det jättebra och jag kände mig hörd. Men det var först när utredningen var över och läkaren skulle gå igenom vad hon hade kommit fram till som jag insåg att jag åter igen inte har fått fram mina problem och känslor. När jag sitter där och ska svara på deras frågor så svarar jag som att allting är okej och “Det är inte så farligt”.
Hursomhelst, det hon upplevde som mina största problem var nedstämdhet/depression. Så den preliminära diagnosen är recividerande deppresion. Asolut, jag har ju haft flera deppresioner. Men, det var ju inte riktigt de problemen som jag var där för. Men har som tur är fått vara kvar hos psykiatrin då vi håller på att utvärdera läkemedel. Så, jag har ju ännu en chans att framföra det jag känner att jag missat.
Sammanfattat så känner jag mig missförstådd och förbisedd. Jag blev tillsagd av psykiatrin att, ja vi ser ju att du har en ADHD-liknande problematik. Men, du fungerar så bra, så det kan inte vara det. Jag skulle ju dock inte varit där om allting funderade så himla bra.
Nu blev det mycket text här och är inte säker på att det går att läsa, haha. Men känns jättekul att du tog dig tillbaka hit för att svara och åter igen jätteroligt att det går bra för dig 🙂
Tack så mycket, vad glad jag blir! 😃
Okej okej, jag hajar. Inte för att försöka inbilla mig att jag förstår hur du har det, men vill bara säga att jag också varit så förvirrad. Så fruktansvärt förvirrad. När jag började läsa på om ADHD och hittade andra som beskrev liknande saker som jag kände, så var det som att det öppnade upp en del i mig som legat och sovit. Jag började känna mig mer stolt över att jag var som jag var, började se fördelar med det. Men samtidigt så blev jag så full av tvivel och förvirring för det fanns liksom inga konkreta svar på vad jag skulle ta mig till, eller vart jag var på väg. Skulle jag vara kvar på jobbet? Skulle jag säga upp mig? Skulle jag göra en utredning? Behövde jag medicin? Vad var egentligen mina problem? Var det så farligt egentligen? Skulle jag berätta det för någon? Skulle jag hålla det för mig själv?
Där någonstans i förvirringen så bestämde jag mig för att försöka hjälpa mig själv istället för att hitta hjälp hos någon annan. Jag hade aldrig känt att någon lyssnade eller verkligen förstod mig i alla fall, så då kunde jag lika gärna strunta i det. Och jag är så glad att jag gick den vägen, för jag tror inte att vården hade kunnat hjälpa mig hit där jag är idag. Så om det liksom skaver för dig så vill jag bara säga att det kan lösa sig jättebra ändå.
Jag började meditera (galet svårt till en början när tankarna flyger hit och dit, men det blir bättre😅) och det ledde liksom vidare till att jag blev bättre på att lyssna på kroppen, vilket ledde vidare till att jag började må bättre, vilket ledde vidare till att tankarna började klarna och jag tillslut insåg vad jag behövde göra. När det där oroliga bruset på insidan börjar lugna sig så blir det mycket lättare att få ordning på sig själv. Jag började höra den där inre rösten i magen och tillslut var den så klar och stark att jag vågade låta den guida mig. Det tog mig ungefär två år från mitt värsta tvivel och förvirring till att jag hade kraft nog att verkligen känna i varje cell vad jag behövde göra. Jag har lärt känna mig själv och accepterat att jag har jäkligt mycket att bidra med, när jag tar hand om mig själv och får blomma ut istället för att försöka hålla mig inom ramarna och vara ordentlig. Till och med tvättberget känns helt okej nu när jag är i balans med mitt inre på alla andra plan.
Bara några ord om hur det var för mig, kanske kan det inspirera dig eller någon annan 😊
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.