Osäker på ADHD

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14
  • Trådstartaren

    Hejsan!

    Jag har nyss gjort en adhd-utredning bestående av en intervju och ett besök som bestod av samtal och tester. Anledningen varför jag skriver här är för att jag är kluven. Enligt psykologen har jag inte adhd. Men det känns så fel. Jag känner mig övergiven. I korta drag var motivering till ”icke-diagnosen” att jag är för smart. Jag var väldigt duktig på testerna och jag har inte haft problem i skolan. Men jag kan inte hjälpa att känna att någonting är fel. När läkaren tog upp idén om möjlig adhd blev jag inte förvånad, snarare lättad. Det var någonting jag funderat på länge. Men, mina föräldrar blev fundersamma. De har aldrig tänkt något sådant. Kan inte skriva så mycket mer som introduktion i den här tråden, men jag tänkte att vi kanske kan börja prata och så får ni gärna ställa frågor om det ni saknar. Min fråga är egentligen vad jag ska göra. Började storgråta när hon sa att det inte är adhd för nu känns det som att ingen förstår mig igen. Som många gånger tidigare…

    kändes jobbigt att inte en jävel har skrivit här ännu. jag beklagar att du mår så dåligt jag mår väldigt illa själv, varje dag är skit för mig jag bryr mig mycket om människor mer än mig själv jag finns här nu som ny medlem på den här sidan och väntar svar av mina kommentarer i min mail. jag bryr mig  ge fan inte upp säger alla. jag har tröttnat på att höra sånt personligen men försöker endå ta åt mig av att inte ge upp än. jag är liksom bara 25 ¨år  vi kommer alla gå igenom många saker under våra liv och lära oss utav dom.  försök vara stark även om någons ord på en sida inte spelar nån roll.  mina ord kommer från hjärtat var stark

    En intervju och ett besök låter som en väldigt bristfällig ADHD-utredning, tycker jag! Ja, hög intelligens kan ”kamouflera” ADHD, jag har en bekant som både fick sin ADHD-diagnos OCH sitt medlemskap i Mensa ungefär samtidigt – i fyrtioårsåldern efter att till slut ha bränt ut sig i sina försök att passa in. Nej, hennes föräldrar hade heller aldrig tänkt tanken att det kunde vara ADHD – hon var ju så smart och driftig …

    Ge inte upp! Om du känner att något är fel, så är något fel. Jag tycker att du ska ifrågasätta utredningen. Var bor du någonstans? (Det behöver du iofs inte svara på …) T.ex. i Stockholm finns det flera ställen som gör utredningar, och en utredning ska vara mer ingående än så där.

    Trådstartaren

    Tack så mycket Blue Nakunu och Olive Romiqy för svar.

    Blue Nakunu: Ja precis, jag beklagar att du måste bära på ditt dåliga mående. Blev för två år sedan diagnostiserad med grov depression och fick anti-depp. Så har haft kontakt med bup sen dess. Nu i och med jag fyllde 18 år i år var adhd-utredningen det sista jag gjorde. Min kontakt med bup är nu avslutad. Nu måste jag börja om på nytt med vuxenpsykiatrin eller vårdcentralen. Någon som känns hemskt.

     

    Olive Romiqy: Tack, skönt att höra att jag inte är den enda som tvivlar lite. Jag bor i norra Sverige, ungefär 100 mil från Stockholm. Har själv tänkt att det säkert finns bättre ”adhd-center” eller liknande längre söder åt. Efter att jag skrivit här pratade jag med vänner som haft kontakt med bup här i samband med utredningar. Dom hade blivit tillsagda att de inte hade några diagnoser. Men när de hamnade i Uppsala på behandlingshem kom det fram att det var add, lätt autism och social fobi. Det tycker jag bekräftar bristfälligheten.

    Ni får gärna ställa frågor om ni undrar något. Är lite tankspridd 🙂

     

    Nånting som är väldigt viktigt som jag insett med tiden är att hålla ihop med folk vänner familj. man går sönder utan dom det läker med tiden faktiskt saker

    Trådstartaren

    Ja precis, för när man börjar tappa saker som är viktiga i livet. T.ex. familj och vänner. Då gör man det bara värre. Sociala kontakter och att göra saker man tidigare tyckt om brukar vara bra.

    Hej! Jag blev så otroligt glad och lättad när jag hittade ditt inlägg. Jag har precis börjat läsa på om ADHD och känt att mina spretiga pusselbitar helt plötsligt föll på plats och hittade varann. Jag har precis som du heller aldrig haft problem i skolan, jag har en civilekonomexamen och presterar bra i arbetslivet. Mina föräldrar skulle nog också bli väldigt fundersamma om jag nämnde misstankar om ADHD, men jag tror att man känner sig bäst själv och har tröttnat på att passa in i andras mallar.

    Vore skönt att få dela tankar med dig då jag utifrån den här lilla infon känner igen mig mycket i det du uttrycker.

    Trådstartaren

    Hej! Jag blev så otroligt glad och lättad när jag hittade ditt inlägg. Jag har precis börjat läsa på om ADHD och känt att mina spretiga pusselbitar helt plötsligt föll på plats och hittade varann. Jag har precis som du heller aldrig haft problem i skolan, jag har en civilekonomexamen och presterar bra i arbetslivet. Mina föräldrar skulle nog också bli väldigt fundersamma om jag nämnde misstankar om ADHD, men jag tror att man känner sig bäst själv och har tröttnat på att passa in i andras mallar. Vore skönt att få dela tankar med dig då jag utifrån den här lilla infon känner igen mig mycket i det du uttrycker.

     

    Hej!

    Håller helt med dig. Så otroligt skönt att man inte är ensam… Tror också att man känner sig själv bäst och vet när det kan vara något som inte är helt rätt. Jaa, vad mer kan man säga… Trevligt att träffas och välkommen hit.

    Tack! Kan du känna att du tog med dig nånting bra från utredningen även om den inte blev som du hoppades? Jag har börjat lyssna på podden ADHD-livet och där pratade de om att man lär känna sig själv bättre under utredningen. Men din kanske inte var tillräckligt utförlig för det?

    Trådstartaren

    Tack! Kan du känna att du tog med dig nånting bra från utredningen även om den inte blev som du hoppades? Jag har börjat lyssna på podden ADHD-livet och där pratade de om att man lär känna sig själv bättre under utredningen. Men din kanske inte var tillräckligt utförlig för det?

    Tyvärr känner jag lite ”whatever” över utredningen. Fick inga svar över huvud taget. Känner mig nästan mer ”tom” nu än innan. Har nu tillslut fått upp modet att ta kontakt med vårdcentralen och fått träffa en kbt-terapeut. Det var väldigt jobbigt att ta det där steget, men uppskattar nu att kunna prata med någon som inte dömer mig. Berättade om min utredning och mitt missnöje gällande det. Blev bemött på ett bra sätt med mina funderingar, fick hem ett självskattningspapper för mig och ett för mina föräldrar. Har inte vågat ta upp det med föräldrarna ännu då jag är rädd att de ska tro/anta att jag ”fiskar” efter en diagnos.

    Har så många problem som de bara tar för givet vara medvetna. T.ex. om jag inte hör av mig när jag är hos min pojkvän över helgen (något som hänt mer än en gång) får jag en ”utskällning” för att vara obrydd, respektlös o.s.v. I sådana lägen känner jag mig så hjälplös. Kan inte försvara mig på något sätt vilket leder till att jag klandrar mig själv, trots att jag vet att jag inte gjort något medvetet fel även fast resultatet blev fel.

    Har ett annat tips till dig, det finns en youtubekanal som heter HowToADHD, det är en tjej som berättar om jobbiga situationer som kan uppstå när man har adhd. Även fast det nu skulle vara så att ingen av oss har den diagnosen kommer hon hända med bra tips.

    På vilka sätt har du det jobbigt och i vilka situationer stöter du, på grund av dina problem, på svårigheter?

    Tyvärr känner jag lite ”whatever” över utredningen. Fick inga svar över huvud taget. Känner mig nästan mer ”tom” nu än innan. Har nu tillslut fått upp modet att ta kontakt med vårdcentralen och fått träffa en kbt-terapeut. Det var väldigt jobbigt att ta det där steget, men uppskattar nu att kunna prata med någon som inte dömer mig. Berättade om min utredning och mitt missnöje gällande det. Blev bemött på ett bra sätt med mina funderingar, fick hem ett självskattningspapper för mig och ett för mina föräldrar. Har inte vågat ta upp det med föräldrarna ännu då jag är rädd att de ska tro/anta att jag ”fiskar” efter en diagnos. Har så många problem som de bara tar för givet vara medvetna. T.ex. om jag inte hör av mig när jag är hos min pojkvän över helgen (något som hänt mer än en gång) får jag en ”utskällning” för att vara obrydd, respektlös o.s.v. I sådana lägen känner jag mig så hjälplös. Kan inte försvara mig på något sätt vilket leder till att jag klandrar mig själv, trots att jag vet att jag inte gjort något medvetet fel även fast resultatet blev fel. Har ett annat tips till dig, det finns en youtubekanal som heter HowToADHD, det är en tjej som berättar om jobbiga situationer som kan uppstå när man har adhd. Även fast det nu skulle vara så att ingen av oss har den diagnosen kommer hon hända med bra tips. På vilka sätt har du det jobbigt och i vilka situationer stöter du, på grund av dina problem, på svårigheter?

    Okej vad skönt! Jag har också funderat på att träffa någon, som du säger nån som inte dömer en. Det känns lite som att närstående så gärna vill att man ska vara normal att det är svårt för dem att ens försöka förstå en sån här sak. Det jag har allra jobbigast med är att jag upplever alla känslor så starkt, och att jag känner mig så missförstådd när jag reagerar impulsivt. Det här året har varit det jobbigaste i mitt liv för jag har insett att oavsett vilken grupp människor jag träffar eller vilket sammanhang jag hamnar i så finns det aldrig nån som tänker som mig. Hela mitt liv har jag känt mig som en udda fågel men levt med tanken att ”det är bara den här gruppen kompisar som är olik mig”. Nu har jag liksom passerat olika kompisgäng i högstadiet, gymnasiet, universitetet och flera arbetsplatser och ännu inte hittat ett sammanhang där jag känner att jag passar in. Och det är den insikten som varit då himla jobbig, men det känns faktiskt lite lättare nu när jag börjar förstå varför.

    Jag tror jag förstår hur du menar med det dåliga samvetet. Jag hade ofta dåligt samvete när jag var yngre av liknande saker som det du beskrev, men tycker att det blivit lite lättare nu när jag blivit äldre. Tack för Youtube-tipset, det ska jag absolut kolla på!

    Trådstartaren

    Håller helt med dig! Det första jag tänker är ellerhur, exakt så är det!

    Brukar skämta till mina vänner att jag är ”emotionellt instabil” och har börjat inse att det faktiskt är så. Det kan vara en väldigt bra dag fram tills den minsta lilla saken händer, t.ex. sättet som någon säger ”Hej” på fel sätt så är min dag förstörd. Är också otroligt frustrerande när folk inte förstår ens känslor. Folk tycker man överdriver eller liknande, men i själva verket är det verkligen en stor grej. Det känns ju som att hela ens liv blir kritiserad eller hur man nu ska förklara. Finns som inga ord eller uttryck som riktigt beskriver det man känner.

    Har också alltid varit lite utanför, men inte så att jag inte haft kompisar. Har märkt att jag har svårt att ha fler än en eller två nära kompisar. Det blir som att någon alltid blir utan min uppmärksamhet. Som att jag inte riktigt kan ”vårda” flera relationer samtidigt. Vet inte om det jag skriver går ihop, men men.

    Tror att det här med att folk inte förstår beror på att de inte alls tänker i de banorna. ”Vadå, hon är ju så normal annars…” ungefär. Så om man får utbrott då och då är det bara för att man överreagerade eller skiter i andra, inte för att det faktiskt är så man är. För ofta kan det faktiskt gå bra, iallafall för mig. Men lika ofta går det också dåligt. Tror inte att folk ser det som ett problem så länge inte det ”dåliga” tar över det bra. Känns som att folk ser svartvitt i såna situationer.

    Rekommenderar att ta hjälp av någon utomstående. För mig känns det så skönt att slippa prata med min familj eller pojkvän/vänner om vissa saker. Såna saker som jag vet att de skulle rynka på ögonbrynet över. Och hos terapeuten behöver man inte vara fin i kanten, om det man säger låter elakt så får det låta elakt för det finns ingen som tar det personligt. Man behöver liksom inte frisera det man säger.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.