Nu är det på väg igen,

Om självmordstankarna ingår i diagnosen (bipolär typ 2) eller ej vet jag faktiskt inte. Men de kommer och går, precis som alla andra känslor och tankar.

För det mesta är det väl ganska kontrollerbart, bara tankar och känslor, inget som behöver leda till handling.. Nu när jag jobbat så hårt med mig själv dessutom, efter förlossningsdepression sen 1,5år tbx, och har väldigt bra kontroll över mig själv och mitt mående. (Japp-kontrollfreak) Jag vet när det kommer och jag jobbar på med att använda mig av diverse tanke-sätt, mindfulness m.m. fungerar superbra i vaket tillstånd. Iallafall När jag har möjlighet att stanna upp och hinna tänka.

Men Värre är det på nätterna. När självmordstankarna väcker mig är jag hjälplös. Det finns inte hopp och inget stopp. Jag känner mig maktlös och rädd för hur nära gränsen jag egentligen är.

Någonstans känner jag ändå att det räcker.. att det kanske är dumt att dra ut på det och kämpa emot. Alltså att jag borde ta kontrollen och fatta beslutet självt, så att det inte är den där jaget som vaknar på natten och “faller” för känslorna.

Så fruktansvärt svårt att förklara.

Hmm usch vad jobbigt…

På dagen har du stunder som är bättre eller riktigt bra? Hur utnyttjar du din kreativitet som oxå är del av din diagnos? Har du sett något mönster i dina dalar?

Jag väntar på svar från dig – jag prenumererar på den här tråden så jag kan se när du svarar

kram

 

Det är okej att låta sig känna dom här känslorna, det är något du måste säga till dig själv, men att agera på dem är inte samma sak. Du är absolut inte ensam om att ha dom här tankarna och resonera såhär, glöm inte det. Vad är det som får dig att må bra? Vad får dig att tänka på annat? Pratar du med någon regelbundet som kan tillsammans med dig försöka ändra på dom här tankarna? Jag har själv haft det såhär, men det finns hjälp och det finns lösningar, så ge inte upp snälla du!